VECKANS KRÖNIKA: En integrationensresa...

Jag har träffat Mila Ladan, som idag är städchef i Höganäs kommun. Mila och jag hade kontakt under pandemin och det blev även så att hon på Clean Bright Award berättade om sin integrationsresa i Sverige på ett drop in seminarium.
För alla er som inte kunde lyssna på mässan kommer här hennes berättelse igen.


Det lönar sig att lära sig det svenska språket, det lönar sig att vara nyfiken och framförallt att ha mod.

Vem är du Mila?

– Jag heter Mila Ladan och kommer från Bosnien-Hercegovina. Jag är gift och har tre vuxna barn (alla är födda i vårt hemland) och ett barnbarn på 2,5 år, som sprider glädje och fyller på med ny energi, så man klarar vardagen oavsett ibland svåra situationer. Ett barnbarn till kommer i början av juli :):).

– Försöker att ha balans i livet mellan arbete och fritid. Promenerar eller cyklar, gärna med en picknickkorg med kaffe och god kaka i naturen, och umgås så ofta som möjligt med mina vänner.

Vad är dina personliga egenskaper?

– Hjälpsam – Ärlig – Nyfiken – Positiv – Öppen inför människors olikheter/ålder/mm

När och hur hamnade du i Sverige?

– Jag och min familj kom till Sverige på grund av kriget, som började i före detta Jugoslavien 1991. Det var inte planerat, men många av vår släkt, vänner, bekanta tog det beslutet. De kontaktade oss och frågade om vi ville följa med, för att återvända hem var inte möjligt då. Vi tog då ett snabbt beslut, och såg ingen annan väg. Vi tänkte först och främst på våra barn, att de måste få växa upp i ett fredligt land. Vi visste inte mycket om Sverige då, bara det vi lärde oss i skolan – i ämnet geografi – vi visste bara att  Sverige låg någonstans långt bort. Men vi hade inte något annat val.

Vår resa började i Kroatiens huvudstad Zagreb, en tidig morgon. Efter en lång resa kom vi till Sverige, i december 1992.

Hur blev du bemött och hur blev du integrerad i det svenska samhället?

– När vi kom till Sverige var vårt första uppehåll Ystad, där blev vi väl mottagna på jättebra sätt. Vi stannade där i två dagar, då det det var helg. Där fick vi mat, sängar och allt vi behövde då.

På måndagen åkte vi med buss till Öland, där vi stannade 15 månader för att vänta på våra uppehållstillstånd.

När vi väl fick uppehållstillstånd, kunde vi välja vilken kommun ville vi flytta till, vi fick tre alternativ.

Vi valde Höganäs kommun och flyttade dit februari 1994, fortfarande bor jag och min man där.

Våra barn är vuxna nu, vår äldsta son bor i en annan kommun nära oss. De två andra sönerna flyttade till Stockholm där de fick jobb.

Flytten till Höganäs var början på ett nytt liv, vi fick lära oss språket, våra barn fick börja i skolan och förskola – tankarna i huvudet snurrade hela tiden; HUR gör vi det? Samtidigt sa jag och min man till varandra ”Vi klarar det tillsammans” och det gjorde vi, hela vägen med mycket uppförsbacke.

Det är klart att det var kämpigt i början – det går inte att beskriva våra känslor, men viljan och mod hjälpte oss. Vi vågade gå fram och fråga, trots att vi inte kunde prata och förstå så mycket av det svenska språket.

Med lite kroppsspråk, och små lappar som vi skrev hela tiden när vi hörde ett nytt ord, som vi sedan slog upp i lexikon, så att vi kunde svara på någon fråga nästa dag, när vi lämnar våra barn på skolan, förskolan, fotbollsträningar mm. Vi hade jättetrevliga människor omkring oss, exempelvis våra SFI lärare, föräldrar till barn som gick i samma klass som våra. Tränarna i fotbollsklubben hjälpte oss på olika sätt, både med språk och transport till träning och matcher.

Under tiden när vi gick på SFI, sa vi hela tiden ”vi vill jobba med vad som helst” bara vi känner att vi kan tjäna våra egna pengar. Jag har utbildning som kemitekniker, min man var elektriker i vårt hemland. För att komma snabbare in på arbetsmarknaden, och i svenskt samhälle hade det ingen betydelse för oss om vi inte fick får jobb som inte motsvarade vår utbildning i hemlandet. Vi ville bara få ett jobb så fort som möjligt. Parallellt med SFI praktiserade jag i ICA affären, och på kvällarna läste jag svenska som andra språk också.

Berätta kort om din resa i städbranschen? Du börjare som lokalvårdare och nu arbetar du som städchef?

– I juni 1995 fick jag frågan om jag ville jobba som lokalvårdare i kommunen, ett vikariat på ett år. Klart tackade jag ”JA” och var såå glad. Då började min resa inom städbranschen.

SFI och alla andra kurser är ok för att kunna lära sig ett nytt språk. Men det är när man får ett jobb, där man får det riktiga hjälpmedlet för att lära sig språket, utveckla sig snabbare, och ta utmaningar som kommer utan rädsla.

Med mångårig kunskap och erfarenhet av lokalvård här i Sverige, vill jag säga till alla – att våga ta utmaningar i arbetslivet. Som lokalvårdare jobbade jag 17 år, de senaste tio åren har jag varit städchef i samma kommun och städavdelning. Den 10 juni har jag arbetat 27 år i Höganäs kommun.

Vad har du för tips och råd att dela med dig av?

– Samarbete, nyfikenhet, mod, arbetsglädje ger bra resultat för vidare utveckling.

Mitt tips är att VÅGA och ta UTMANINGAR.

Carina Boman Helgasson