Stenåldersstrategi för att undvika inavel

Blodsband och släktskap var inte avgörande för hur jägare-samlarbefolkningar levde under stenåldern i Västeuropa. En ny genetisk studie, gjord på flera kända franska stenåldersgravplatser visar att flera olika släkter levde tillsammans. Det här var förmodligen ett medvetet system för att undvika inavel.

Peer-review /Data/statistical analysis / People

Det visar en ny tvärvetenskaplig studie, ledd från forskare från Uppsala universitet i samarbete med flera franska institutioner. Studien publiceras i tidskriften PNAS.

I studien har forskarna lyckats få fram olika biomolekylära data från mänskliga skelett som var begravda på ikoniska platser i Frankrike som Téviec och Hoedic i Bretagne och även i Champigny. Kvarlevorna daterades till de allra sista stadierna av mesolitikum (ca 6 700 år sedan), när de sista jägare-samlarna i Västeuropa levde, och överlappande med neolitikum, då bofasta bönder tog över.

Det här är den första studie där man undersökt genomen hos flera stenålders-jägare-samlare från samma plats som levde samtidigt och som fanns i närheten av inflyttande nya neolitiska bondesamhällen.

- Det här ger en ny bild av de sista stenålders-jägare-samlarbefolkningarna i Västeuropa. Vår studie ger en unik möjlighet att studera dessa grupper och deras sociala dynamik, säger professor Mattias Jakobsson från Uppsala universitet, som ledde studien.

För cirka 7 500 år sedan mötte de sista jägare-samlarbefolkningarna i västra Europa invandrande neolitiska bönder och gradvis ersattes gradvis och assimilerades. Eftersom de här grupperna samexisterade finns det många frågor om i vilken utsträckning de interagerade.

Tidigare studier, som baserats på isotopdata, har föreslagit att de sista jägare-samlarsamhällena medvetet tog in kvinnor från den neolitiska bondegruppen. Den här nya studien visar istället att jägare-samlar-grupperna blandade sig med andra jägare-samlargrupper men inte med de neolitiska bönderna.

- Våra genomiska analyser visar att trots att det var få individer i dessa grupper, var de oftast inte nära släkt med varandra. Det fanns inte heller några tecken på inavel. Vi vet dock att det fanns grupper som levde åtskilda – de levde på olika dieter – och ett mönster av grupper avtecknar sig som troligen var en del i strategin att undvika inavel, säger Luciana G. Simões, forskare vid Uppsala universitet och studiens försteförfattare.

Forskningen har skett i samarbete med forskare vid flera franska institutioner bland annat universitetet i Rennes i Bretagne och Muséum national d’Histoire naturelle (MNHN) i Paris.

I de kända fyndplatserna Téviec och Hoedic i södra Bretagne finns det många gravar där flera individer begravts tillsammans. Det är ovanligt bland mesolitiska gravplatser. Det har tidigare antagits att om man begravts tillsammans har man varit biologisk släkt.

- Våra resultat visar på att i många fall – även när det gäller gravar med kvinnor och barn i samma grav – var individerna inte släkt med varandra. Det tyder på att det fanns starka sociala band som inte handlade om biologiskt släktskap och att de relationerna var viktiga även efter döden, säger doktor Amélie Vialet, Muséum national d'Histoire naturelle.

Simões LG, et al.; Genomic ancestry and social dynamics of the last hunter-gatherers of Atlantic France. Proc Natl Acad Sci U S A. 2024 Mar 5;121(10):e2310545121. doi: 10.1073/pnas.2310545121. Epub 2024 Feb 26. PMID: 38408241. https://www.pnas.org/doi/10.1073/pnas.2310545121

För mer information:

Luciana Gaspar Simões, genetiker och postdoktor vid institutionen för organismbiologi vid Uppsala universitet, luciana.simoes@ebc.uu.se 076-172 52 79 (engelska, svenska, portugisiska)

Mattias Jakobsson, professor vid institutionen för organismbiologi vid Uppsala universitet, mattias.jakobsson@ebc.uu.se tel: 070-167 97 57 (svenska, engelska)