Dikning av kärr har drastiska konsekvenser för växtligheten

Rikkärr är kalk- och artrika myrar, där bland annat många ovanliga och hotade växtarter finns. Under 1800- och 1900-talen har rikkärren till stor del dikats, vilket har lett till att många arter försvunnit helt. Att restaurera rikärren är svårt och kräver en kombination av åtgärder, visar Kalle Mälson i sin avhandling som granskas vid Uppsala universitet den 7 juni.

Sverige har de största arealerna av rikkärr inom hela EU. I de här myrarna lever minst 160 rödlistade arter av olika sorters organismer, inklusive ett 70-tal som klassas som hotade. Växtekologen Kalle Mälson har i sin avhandling studerat dels vilken inverkan dikningen haft på rikkkärrens vegetation, dels hur man kan restaurera dikade kärr. Han har bland annat använt sig av data från ett dikat rikkärr, där man under lång tid har följt med hur vegetationen reagerat efter en skogsdikning.

- Resultaten visar att växtfloran, både mossor och kärlväxter, förändrades mycket drastiskt, berättar han.

Fem år efter dikningen hade de mossarter som är typiska för rikkärren, och som tidigare varit vanligt förekommande, försvunnit helt. Drygt tjugo år efter dikningen hade huvuddelen av de mossor och kärlväxter som naturligt förekommer i rikkär försvunnit och ersatts med några få dominanta arter, främst glasbjörk och gräset blåtåtel. År 2002 återskapades det ursprungliga vattenståndet i kärret med hjälp av dämmen i diket. Efter dämningen kunde man se en långsam tillbakagång bland de dominanta arterna, men få av de typiska rikkärrsarterna har kommit tillbaka. Dikade kärr domineras ofta av buskar, gräs och vitmossor, och i jämförelse med dem är rikkärrsarterna ofta konkurrenssvaga.

Avhandlingen visar att det krävs en kombination av åtgärder om man ska kunna skapa förutsättningar för rikkärrsarter att etablera sig på nytt i restaurerade kärr.

- Att dämma diken för att återfå en funktionell hydrologi är en grundförutsättning. Men det kan också krävas andra åtgärder, till exempel slåtter eller bete i kombination med att man röjer bort träd och buskar, säger Kalle Mälson.

Ett annat problem är att spridningsavstånden och isoleringen mellan de rikkärr som finns kvar har ökat då många rikkärr omvandlats till skogs- eller jordbruksmark. Det här kan försvåra återetableringen av arter.

- I avhandlingen visar jag hur man kan återföra rikkärrsmossor till restaurerade kärr med hjälp av små fragment av mossorna. Om man kan skapa vegetationsfria ytor för mossorna att etablera sig på, och dessutom eventuellt tillföra kalk och ge skydd mot uttorkning, finns det goda möjligheter att lyckas, berättar Kalle Mälson.

Läs avhandlingen på Uppsala universitets webbplats.

För mer information, kontakta Kalle Mälson, 018-471 28 53, 070-699 02 66, e-post: kalle.malson@ebc.uu.se