Maine har levt livet på sjukhusområdet – ”Det här är början på något nytt”

Det är svårt att tro att det finns någon med starkare koppling till sjukhusområdet i Skellefteå än Maine Bommelin. Hon föddes, växte upp och arbetade över 40 år på den platsen. Nu har hon bevittnat hur de ursprungliga lasarettsbyggnaderna har jämnats med marken för att ge plats för en ny vårdbyggnad.

Möt Maine Bommelin och hör henne berätta om livet på lasarettet och hur hon ser på den stundande framtiden.

Maine Bommelin föddes 1944 på Skellefteå lasarett. Det var i samband med att prinsessan Sibylla invigde den första förlossningsavdelningen i staden.

– De behövde få hit en prinsessa för att jag skulle födas, säger Maine Bommelin och skrattar.

Hon var sladdbarn och femte syskonet i familjen Degerman som bodde på lasarettsområdet.

På den här tiden bodde de som arbetade på det dåvarande lasarettet på området. Det var då inhägnat och mer eller mindre självförsörjande. Här fanns bland annat stor trädgårdsodling, kök, tvätteri och ett bageri. Mat förvarades i jordkällare och i en bod förvarades is från Skellefteälven.

– Det var som en egen liten värld. Det var en fantastisk tid i mitt liv.

Lasarettsområdet på den här tiden har illustrerats i form av modellhus som skapades av Maines bror Sture. De finns att bevittna i sjukhusbibliotekets lokaler i Skellefteå.

Maines pappa Hugo arbetade som gårdskarl och senare vaktmästare. Han körde häst och vagn och kokade mat till de 40-tal grisarna. När lasarettsbyggnaderna revs stod det fortfarande ”Grismat” på kaklet i det gamla köket där kökspersonalen samlade det som blivit över till grisarna.

Hugo fick också frågan om att ta körkort på landstingets bekostnad då det stod en ambulans på området som ingen kunde köra.

Men Maines pappa hade också en livsavgörande roll i vårdarbetet. I videon nedan kan du höra henne själv berätta om en dramatisk händelse där han räddade liv.

Pappa Hugo arbete också tillsammans med Olle Burström som var den första obducenten i Skellefteå och dessutom självlärd.

- Olle hade jagat mycket och förstod djurens kropp. Han läste sig till kunskap och behandlade avlida med sådan respekt.

Maines spenderade mer eller mindre hela sin uppväxt på det dåvarande lasarettsområdet tillsammans med barnen till föräldrar som arbetade på området.

– Vi hade sådana fantastiska utrymmen att leka på. Vi kunde gå in till tanterna som jobbade men vi hade också skogen, ängarna och friheten.

Arbetade över 40 år på Skellefteå lasarett

19 år gammal började Maine sin vårdkarriär på långvårdsavdelningen innan hon utbildade sig till sjuksköterska. Därefter blev det över 40 år i yrket på dåvarande Skellefteå lasarett. Maine har också varit aktiv fackligt och politiskt.

Den största förändringen hon upplever på området efter alla år är den medicinska utvecklingen. Ett exempel på det har hon egen erfarenhet av då hon har rytmrubbningar på hjärtat.

– Det var inte känt kring det förut. Men tack vare att jag kom senare som sladdbarn har jag har fått hjälp.

När den ursprungliga lasarettsbyggnaden nu är riven hoppas Maine på att något sparas från ”förr i världen”.

– Jag hoppas att grönområdena får vara kvar på området. Jag tror man kan hämta mycket kraft ur naturen.

Maine minns hur hon som liten satt på en stubbe och tittade på när kulvertsystemet och panncentralen byggdes på området.

– Nu sitter jag här och får se när de bygger ett nytt ändamålsenligt sjukhus. Det är som att cirkeln sluts.