Följ med på ett sista besök på BB-förlossningen – ”Det känns i hjärtat”

Utvecklingen pågår för fullt på Skellefteås lasarettsområde. Just nu jämnas en byggnad med marken där tusentals Skelleftebor sett dagens ljus för första gången. Huset är i behov av att rivas och ska nu ge plats för en ny vårdbyggnad. Vi fick följa med tidigare medarbetare som alla jobbat längre än fyra decennier på BB-förlossningen på en känslomässig sista resa.

– Det är nostalgiskt att komma hit, att det rivs är ett nödvändigt ont, säger Ulf Oscarson, läkare och före detta chef.

I videon får du följa med Eva Lingehall, Kerstin Burström, Ulf Oscarsson och Karin Brännström på ett sista besök på gamla BB-förlossningen och se varför de inte var helt nöjda när de kom dit.

Den 1 januari 1945 öppnade den första förlossningsavdelningen på Skellefteå lasarett. Den våren fejades det minst en vecka inför besök av Prinsessan Sibylla som kom för att inviga det dåvarande doprummet där alla nyfödda barn skulle döpas. Alla biträden skulle vid invigningstillfället bära svarta strumpor, svarta skor, blå klänning och vitt förkläde.

Eva skurade golvet med lacknafta

Eva Lingehall började som biträde redan 1952 och blev sedan barnskötare fram till sin pension 1996. I 26 av de åren jobbade hon nattpass. Hon minns tillbaka på ”sina” två första födslar, den första som var hennes syster och den andra som inte gick bra. Hon minns också hur de skulle skura golven med lacknafta, något som de sedan fick sluta med.

– Golvplattorna förintades så de fick göra nya golv. Det skulle vara rent, säger Eva Lingehall.

1984 flyttade verksamheten till nya lokaler två trappor ner. Vid den tidpunkten hade Skellefteå en av landets modernaste kvinnokliniker.

”Låg så länge att de nästan blev sjuka”

Ulf Oscarson började som AT-läkare på lasarettet 1973. Han blev sedan specialist inom gynekologi och senare också verksamhetschef för kvinnokliniken och chefläkare inom slutenvården. Han har brunnit för verksamhetsutveckling och minns hur det var när blivande mammor kom in till förlossningen. Det bestämdes redan vid inskrivning hur länge de skulle vara inlagda.

– Det var fyrkantigt. De låg inne så länge att de nästan var sjuka när de skulle stiga upp ur sängen. Det är skillnad från hur det är idag, säger Ulf Oscarsson.

– Det fanns en oro om att livmodern skulle trilla ut, fyller Kerstin Burström på som var barnmorska under samma tid.

Under en period lades alla nyfödda barn tillsammans i en barnsal utan sina föräldrar. Det var för att personalen skulle ha uppsikt över barnen och att mammorna behövde sin vila.

Saknade inte mammorna och papporna sina barn då?

– Papporna saknade dem nog alldeles säkert för de var inte här alls på den tiden, säger Ulf Oscarson med ett skratt

En blick räckte för att veta vad som behövde göras

Kerstin Burström arbetade som barnmorska under hela sin yrkesamma tid på lasarettet mellan åren 1965–2011.

– Vi blev så sammansvetsade. Jag minns att om jag la handen på en mage och kände att det inte var okej så räckte det att jag tittade på min kollega så visste hon vad hon skulle göra, säger Kerstin Burström.

Förra året lämnade det som idag heter BB-förlossningen-gyn avdelningen den ursprungliga lasarettsbyggnaden som just nu håller på jämnas med marken. Byggnaden var icke-ändamålsenlig utifrån dagens vårdbehov och hade dessutom sjuka-hus-problematik. Nu rivs den för att ge plats för en helt ny vårdbyggnad.

”Äntligen!”

Karin Brännström började som sjuksköterska på lasarettet 1979. Hon blev senare barnmorska, avdelningschef och efterträdde så småningom Ulf Oscarson som verksamhetschef för kvinnokliniken innan hon gick i pension 2021. Hon minns glädjen från arbetsplatsen, men också en längtan.

– Vi har kämpat för en ny vårdbyggnad i många år, och nu äntligen! säger Karin Brännström.

Fakta från litteratur: Skellefteå lasarett 1869-1990 och ”Det bästa som hänt oss”.