Rektors krönika: Gamla och nya murar

Rektor Martin Hellström är en av fyra ledarkrönikörer i lokaltidningen för Trollhättan och Vänersborg - TTELA. Den 26 oktober var det dags för en ny betraktelse: Gamla och nya murar.

Jag var inte med när muren föll för 30 år sedan, natten mellan den 9 och 10 november 1989. När tusentals östtyskar lämnade sina hem och väntade på att bli insläppta i Västberlin. När gränspolisen inte visste om och hur de skulle bevaka sin gräns. När folk i Västberlin gick till gränsövergångarna för att kolla läget. Och när allting plötsligt bara släppte, och muren föll.

Jag har svårt för att gråta. Men denna natt grät och skrattade jag med alla andra, kramade om främmande människor på gatorna. Vi firade och kunde inte tro vad som hände. Allting var plötsligt möjligt i denna natt. En återförening? Varför inte! Ett enat Europa? Äntligen!

Jag är född och uppvuxen i ett delat Tyskland. För att ta sig från Väst till Västberlin fick man åka ”Transitautobahn”, genom Öst. Vi var rädda för gränskontrollerna. Östtyskar som försökte fly till Väst åkte i fängelse och torterades. 101 människor blev skjutna under sina flyktförsök. Ingen vågade tro på en förändring.

När jag så sent som i september 1989 sade att muren skulle vara ett minne blott om fem år, var det ingen som trodde på det. Vi satt i vår lilla lägenhet och tog emot helt främmande personer som hade tagit sig från DDR via Ungern och Österrike till oss i Västtyskland. De hade lämnat sina familjer och vänner. För alltid, trodde de. Det var det som gällde då. Jag ville vara positiv – men trodde jag egentligen själv på vad jag sade?

Ändå föll muren inte ens två månader senare. Ingen hade det på kartan. Helmut Kohl befann sig på statsbesök i Polen och fick skynda sig hem. Och ja, vilken konstig bild – muren ”föll” ju inte av sig själv. Modiga människor hade riskerat mycket och fredligt demonstrerat på de så kallade ”Montagsdemonstrationen”. Med sin frihet och sitt liv som insats. Vad hade hänt om Gorbatjov hade stöttat den östtyska regimen i ett försök att försvara gränsen denna natt?

Endast elva månader senare var Tyskland återförenat. De allierade hade gett grönt ljus. Man får komma ihåg att återföreningen inte var enbart en tysk-tysk angelägenhet. Freden hade äntligen segrat. Men vart tog glädjen och entusiasmen vägen?

Idag vill jag gråta över att en del återigen vill bygga murar och lämna Europavisionen. Jag vill gråta över att allt fler röstar brunt. Hat mot invandrare och attentat mot judar för tankarna tillbaka till Kristallnatten den 9 till 10 november 1938. Samma natt fast 51 år tidigare. Vi går en lång natt i Europa till mötes. Om vi inte vaknar upp. Snarast.

Martin Hellström
Gästkrönikör

Publicerad i TTELA 2019-10-26