Danderydsläkare rapporterar från ebolans Liberia

Söndag 18 januari förklarade Mails regering och FN att Mali tagit sig ur ebolaepidemin, efter 42 dagar utan några nya fall av viruset. Helena Nordenstedt, AT-läkare på Danderyds sjukhus, tillbringade i december sex veckor i Liberia där hon arbetade för Läkare Utan Gränser. Här berättar hon om tiden i ebolans Monrovia.

Hur var det i Liberia?

– Om man inte visste att det pågick ett stort ebolautbrott hade man nästan kunnat missa det i Monrovia. Skyltar med meddelanden och uppmaningar till folk om Ebola och otaliga klorinhinkar för handtvätt var det som skilde ut sig i stadsbilden.

– Annars pågick livet på ytan i stort som vanligt. Skolorna och universiteten var stängda sedan juli, det rådde utegångsförbud på nätterna och påbudet från presidenten om att bränna alla kroppar påminde folk varje dag om Ebolans framfart.

Berätta lite om hur ni jobbade där nere.
– Jag arbetade på ebolacentret ELWA-3 i Monrovia som öppnades i augusti av Läkare Utan Gränser. Centret fylldes snabbt och man expanderade och expanderade. Sammanlagt arbetade där 60 internationella och 700 lokala medarbetare. I mitten på oktober började dock antalet fall gå ner och i slutet av min period där hade vi glädjande nog många tomma sängar. 

– Mitt ansvarsområde var triagen och första avdelningen "Suspect", den där patienter som skrivits hamnade i väntan på provsvar. Det var ofta rätt svårt. Att skriva in en patient som skulle visa sig inte ha Ebola, betydde att den potentiellt kunde smittas av Ebola av någon av de andra patienterna som väntade på svar. Att missta sig och inte ta in en patient som sedan skulle visa sig ha Ebola betydde att denne persons familjemedlemmar skulle utsättas för risk att smittas i hemmet. Båda alternativen är fruktansvärda. 

– När en patient väl testats positiv för Ebola (PCR), något som kunde ta 4-15 timmar, flyttades han eller hon över till "Confirmed". Där försökte vi arbeta så gott vi kunde med framför allt symptomatisk behandling, och intravenös vätska vid behov. Vi hade dock inga möjligheter till andra prov än PCR för Ebola och malaria, så de elektrolytrubbningar som vi starkt misstänkte låg bakom en hel del dödsfall kunde vi bara gissa oss till.

Fanns det något som överraskade dig i Liberia?
– Det som överraskade mig var nog mest hur dedikerade alla var att jobba mot samma mål, att helt utrota Ebola. Detta trots att flera av mina lokala kollegor hade det rätt tufft i hemmet, där grannar och ibland även familjemedlemmar ifrågasatte varför de utsatte sig själva och sin familj för fara.

– En sjuksköterska hade p.g.a. detta valt att inte träffa sin familj sedan i augusti, men arbetade ändå på med gott humör. Mitt i allt det tragiska fanns en fantastisk teamkänsla, att vi jobbade mot ett gemensamt mål och att vi gjorde vad vi kunde med de medel vi hade.

Vad var jobbigast?
– Oavsett antalet patienter är Ebola alltid en fruktansvärd sjukdom. Förutom att över hälften av alla dem som vi lade in dog, var nog det värsta hur viruset kan utplåna hela familjer. Min sista dag var det en 11-årig flicka, Siah, som kunde skrivas ut, men trots glädjen att hon var hon hade överlevt, var det ett hemskt ögonblick. Hon var ensam kvar av fyra i familjen som lagts in 10 dagar tidigare.

– Först dog hennes mamma av blödning efter missfall (gravida kvinnor med ebola får alltid missfall) som trots alla våra ansträngningar inte upphörde. Några dagar därefter gick hennes pappa bort, och samma dag som PCR för Ebola visade att Siah nu var virusfri dog hennes 7-åriga lillasyster Maima. Siah gick hem hand i hand med sin moster som kommit för att hämta henne.

Vill du förmedla något till oss som inte sett katastrofen på plats?
– Jag vill understryka att ebolautbrottet på alla plan är en stor tragedi som påverkar en hel generation i de tre mest drabbade länderna, Liberia, Guinea och Sierra Leone. Barn som inte gått i skolan nu på ett halvår, kollapsad sjukvård för andra sjukdomar vilket innebär att människor dör i malaria och graviditetskomplikationer samt en allt större misstro hos befolkningen mot staten är bara några av effekterna.

– Bara för att media rapporterar mindre betyder det inte att effekterna är mindre vittgående. Och även om vi på något sätt lyckas få epidemin under kontroll denna gång, kanske med ett vaccin, kan liknande händelser uppstå igen så länge som delar av världen lever i extrem fattigdom utan tillgång till god, basal sjukvård.