Ulla Rhedin om de nya läsnycklarna för tre av Isols böcker

I dag publiceras två läsnycklar för tre verk av förra årets pristagare Isol; Nocturne - recept på drömmar, En anka är bra att ha och Petit, monstret. Läsnycklarna är skrivna av juryledamoten Ulla Rhedin, fil.dr. i litteraturvetenskap och bilderboksforskare.

Varför ska man läsa läsnycklarna? Vad vill du att läsarna ska reflektera över?

Att som vuxen läsa böcker tillsammans med ett barn är att stämma möte i en okänd värld. Varje gång påbörjar vi, barnet och jag, en vandring tillsammans som förändrar oss båda, samtidigt, och som bygger vårt gemensamma minne över alla åldersgränser.

Min tanke kring läsnycklar är att de ska kunna fungera som introduktioner till författarskapet och ge bakgrund till den aktuella bilderboken t.ex. genom att beskriva hur författarens berättartekniska grepp i text och bild har vuxit fram och varierats genom författarskapet. Som författare till en läsnyckel åtar jag mig att försök väcka den vuxnes nyfikenhet på och intresse för den bok jag presenterar, att "öppna" boken för någon som ska förmedla boken vidare och bjuda på den urskillningsförmåga, som jag förhoppningsvis har erövrat genom de "10 000 timmar" som jag genom åren har lagt på att studera, forska och undervisa om just bilderböcker.

Ett sätt kan vara att ställa frågor till den vuxne läsaren om speciella aspekter, ge ingångar till olika tolkningar eller påpeka speciella aspekter, som en mer ovan läsare kanske inte upptäcker i en handvändning. Detta handlar ytterst om "hermeneutik", om att sätta igång en tolkande process om kan öppna oanade dörrar till verket, till samtiden och till läsarens eget inre. Detta ser jag som det väsentliga i skönlitterär eller "estetisk läsning" för barn.

Andra sätt kan vara att föreslå hur den vuxne kan öppna boken för barnet. Då handlar det mer om metodik och pedagogik och att ha ett annat syfte än själva läsupplevelsen, t.ex. att med hjälp av boken öppna världen för barnet. Då handlar det om "efferent läsning", att ¨föra bort' från boken.

Om boken En anka är bra att ha skriver du att boken kan göra lycka långt upp i åldrarna. Vad menar du med det?

En anka är bra att ha ser i förstone ut att vara tänkt som en barnets-första-bok: det roliga dragspelsformatet och det slagtåliga kartongmaterialet gör den till en bok med många lekaspekter. Leken "läsa-bok" mellan vuxen och barn är bara en av dessa. Man kan bygga med den och forma den lite om man vill. Men det speciella med denna bok - och med Isols böcker - är att de innehåller något överraskande, en twist eller oväntad vändning, som fördjupar läsupplevelsen och berikar mötet med boken ju mer man läser den. Isol använder ofta ett dubbelt perspektiv, som kan vara språkligt som här eller ligga i bilderna som i Petit, monstret, där konturer, färger och skuggor berättar en utökad historia. Isols skickliga hantering av dessa undertexter gör att henne barnböcker kan läsas på flera nivåer, barnet upptäcker ständigt något nytt och den vuxne får full utdelning på ett kanske mer djuplodande psykologiskt plan.

Vad är det som gör Isols konstnärsskap så unikt, tycker du?

Isols konstnärsskap är unikt såtillvida som att hon tycks vara i ständig process, i färd med att undersöka nya sätt att bilderboksberätta på. Unik är också hennes förmåga att reflektera över det hon gör, både över vad hon vill och över vad hon lyckas åstadkomma. Denna både teoretiska och konstnärliga medvetenhet gör henne ovanligt spännande att följa.