Möt bronsmedaljören Johanna!

Johanna är sedan 10 år deltagare på Misa och hon har ett brinnande judointresse. Intresset för judo har tagit henne till Special Olympics där hon klättrade upp hela vägen till bronsplats 2015. Utöver den bedriften har hon medverkat i dokumentärserien ”Heja Sverige”, sänd på TV4. Serien ger en inblick i Sveriges Special Olympics-lag, från förberedelse till det slutgiltiga deltagandet i Special Olympics i USA.

Det var när Johanna var 16 år som hon började med judo, hon har i dagsläget utövat sporten i 20 år och bär nu brunt bälte. För tillfället ligger hon i hårdträning inför nästa steg, det svarta bältet. Det innebär träning minst 3 gånger i veckan och en tävling var 6:e månad.
– För att få svart bälte så måste jag träna in en Kata och sedan gör jag en uppvisning i slowmotion för en jury, berättar Johanna.
Hon har vunnit många medaljer, den senaste medaljen var bronsmedaljen på Special Olympics.
– Känslan var stark och obeskrivlig när jag fick medaljen, säger hon.
Av 101 tävlande så tog hon hem tredje plats.
– Med judon finns det många positiva saker, förutom att träna och tävla så finns en stark gemenskap. Sen är det speciellt när elitgrupperna som inte har en funktionsnedsättning kommer, för de tränar gärna tillsammans med oss och visar respekt, berättar Johanna.

Johanna tycker mycket om djur och gick inriktning djurskötsel på särgymnasiet, ute på Adelsö.
– Jag bodde på internat under tiden jag gick på särgymnasiet och vi busade en del, speciellt på nätterna då var vi ute och sprang i skogen, berättar hon.

På Misa började Johanna för att hennes handläggare föreslog det. Innan det så hade hon ingen sysselsättning på dagarna. Nu har hon varit på Misa i 10 år och arbetat på två olika arbetsplatser.
Först arbetade hon i ett stall. Men att jobba där blev för tungt. Nu är Johanna på hunddagis.
– Första tiden på hunddagiset så var jag bara där korta dagar, sedan har vi succesivt utökat tiden och nu jobbar jag varje veckodag. Det stöd jag får av Misas personal är jag nöjd med, om jag inte är det säger jag till, berättar hon.

På hunddagiset har de 55 hundar och är mellan 5 till 7 i personalstyrkan. Johanna trivs bra med både personalen och hundarna.
– När jag är ute och går med hundarna så har jag upp till fem hundar samtidigt att hålla reda på och då är det viktigt att jag hittar en teknik för att hundarna inte ska trassla in sig i varandras koppel, säger hon.

Johanna bor i gruppbostad och åker ofta hem till sina föräldrar för att hälsa på. Hon har en syster och en bror.
– Både jag och brorsan har Fragilt X-syndrom och jag tycker att mitt liv är bra. Jag har aldrig skämts över att jag har ett funktionshinder. Jag har alltid försökt förklara för andra som har ett funktionshinder att de inte ska skämmas över det. Det är viktigt att vi människor ska se varandra som en stor familj, ingen ska bli utstött och ingen ska bli mobbad! säger Johanna.

Johanna och jag avslutar vårt samtal och jag frågar om hon har någon dröm?
– Jag har allt, jag har syskon och föräldrar. Syrran min ställer upp i vått och torrt, svarar hon.