Två år efter våldsvågen i Kenya

För drygt två år sedan sköljde en våg av etniskt våld över Kenya, efter att en stor del av befolkningen ansåg att den sittande regeringen stulit till sig segern i presidentvalet i december 2007. Under de första månaderna 2008 miste över tusen människor livet och flera hundra tusen tvingades fly från sina hem. Flera bondekooperativ som Kooperation Utan Gränser samarbetar med befann sig i de mest utsatta områdena i västra Kenya. Nu håller medlemmarna sakta men säkert på att bygga upp sina liv igen. Under ytan pyr dock misstänksamheten fortfarande mellan grupperna.

Gränsen mellan Kalenjin-folket och Kisii-folket i västra Kenya är allt annat än subtil. Huvudvägen genom den lilla staden Sotik i södra Riftdalen har traditionellt delat de båda folken åt. På norra sidan, kisii, på den södra, kalenjin. Politiskt stödjer grupperna två olika block. Under senare år har dock några familjer byggt hus på "andra" sidan vägen.

En av dem är Wycliffe Omwenga. Han är kisii men bor med sin fru och fem barn på Kalenjin-sidan av vägen. Wycliffe börjar berätta.

-Det var en onsdag i januari 2008. Det hade varit bråk i två dagar, men vi tyckte inte att det rörde oss. Vi hade god kontakt med våra grannar. Min fru stod på gården och tvättade när hon såg några unga män hon inte kände igen komma gående. Efter en stund kom mina barn springande till mig i min affär och ropade att vårt hus stod i brand. Jag måste ha svimmat, för när jag vaknade befann jag mig i min farbrors hus på andra sidan dalen, berättar han.

Wycliffe och hans familj klarade sig, men huset brann ned till grunden. Detsamma hände deras grannar, en storflergenerationsfamilj från kalenjingruppen.

-Åtta av våra hus brändes den dagen, berättar en av döttrarna i familjen, lärarinnan Roselyne Cheptoo, som även fick se familjens privatägda skola brännas till aska. Familjen är medlem i bondekooperativet Manaret och är en av de värst drabbade familjerna i området. De flydde till vänner i en annan by i två månader och fadern i familjen dog under tiden av sorg och stress, säger familjen.

Livet återgår sakta till det normala

Idag har familjen byggt upp tre av de brända husen, och även en ny skola där större delen av barnen tillhör kisiigruppen

-Livet börjar bli som vanligt igen, även om jag har den här ständiga känslan av att ha förlorat så mycket, säger Roselynes mamma, snart 60-åriga Ruth Cherono.

Även grannen Wycliffe har byggt upp sitt hus igen. Ruth och Wycliffe är bestämda när de pratar om vikten av goda relationer mellan grupperna. De litar på varandra, säger de.

Alla vi träffar i södra Riftdalen beskriver förövarna under valvåldet som ungdomar som kom någon annanstans ifrån. Alla trodde att de i just sin by kom väl överens med sina grannar. Man pratar om våldet som en tsunami, eller som en ond vind.