​Martin Forsberg med dansföreställningen Ultra på Vara Konserthus

Den 12 april kommer regissören Martin Forsberg med dansföreställningen Ultra till Vara konserthus. En dansföreställning om att ingå i en grupp och överge sin individ. Föreställningen är en samproduktion och hade premiär på NorrlandsOperan i mars.

Vad händer när vi blir en del av massan? En bland fotbolls- supportrarna, en i paraden, demonstrationen eller en i vilken grupp som helst som har ett gemensamt ärende? I dansföreställning Ultra letar koreografen Martin Forsberg efter svaret.

De tio dansarna, medvetet utvalda utifrån samma kön och hudfärg, har uppmanats att bli en kropp, som hänger sig åt massan.

– Vår del av världen hyllar den individuella aktionen, säger Martin Forsberg. Därför tycker jag att det finns en utmaning i att låta sig uppslukas av den enande gruppen, att överge sin individ.

En stor gymnastikmatta, rosa vippor och en norsk hyllningssång tar han med i ULTRA. Och så män. Tio vita, västeuropeiska, privilegierade män. Genom sin könsposition skapar de både sanning och polemik i förhållande till temat, som är högaktuellt på många plan. Och politiskt – det är det alltid när koreograf Forsberg arbetar.

– Dansen är mitt sätt att ta plats i den politiska diskussionen. Där har jag min röst och om man så vill – mitt vapen.

Birgit Berndt är NorrlandsOperans danschef och även dramaturg för kvällens föreställning;

– I ULTRA reproduceras medvetet en kritiserad maktstruktur. Redan där hamnar Martin Forsberg i en nästan olöslig konstnärlig konflikt. Genom att använda sig av det mest uppenbara – vita män – skapas en konkret ingång till diskussion, samtidigt som det inte är helt bekvämt att lägga resurserna på denna redan privilegierade grupp.

Under repetitionerna har Martin gett dansarna möjlighet att själva improvisera och öppet tolka vissa sekvenser och frågeställningar. Men föreställningen handlar ju om likriktning. Om maktstrukturer. Kan man återskapa det, fast man inte helt släpper det demokratiska?

– När ledaren, i det här fallet koreografen, överlåter sin auktoritet till gruppen, speglar det kanske ansvarstagande i ett större sammanhang? Eller så handlar det om distanslös disciplin, funderar Birgit Berndt.

Det unisona och att vara en del av det kan innebära likriktning och konformitet. Men också solidaritet, nationalism, styrka, sinnesurvattning och våld, menar Forsberg.

– Det är inte bara negativa konnotationer som reser sig ur det unisona. Personligen är jag lika äcklad som förtjust i det! För det finns en lättnad i det också, en sanning eller berättelse om att det råder en högre agenda.