Medicinering livet ut – lika svårt som det låter

Att ta sin medicin är patientens ansvar, men när det handlar om livslång medicinering är det många frågor som uppkommer under vägen, konstaterar Åsa Moberg som själv fick diagnosen glaukom – grön starr – för ett år sedan.

Hur orienterar man sig i personliga hälsofrågor? Hur får man kännedom om ett problem som inte gör ont? Hur tar man sin medicin, eller varför tar man den inte? Bristande följsamhet är ett stort problem. Bland psykiatrins patienter har jag sett många förklaringar till det, som alarmerande viktökning. En ung bipolär kvinna som går upp från 55 kilo till 110 måste verkligen lära sig värdesätta det inre mer än det yttre för att fortsätta ta sin medicin.

Den som har tur eller pengar eller båda delarna kan kontrollera bipolära svängningar med samtalsterapi. Annars handlar det om medicinering - livet ut. Hur ödesdigert ett sådant besked kan kännas fick jag själv uppleva i mindre skala för ett år sedan.

Det började med stressymtom i form av röda ögonvitor med ”bubblor” på ytan i båda ögonen. Inget farligt, ingen medicin, det går över, sa ögonspecialisten. Efter ett halvår kom en kallelse till återbesök. Doktorn hade upptäckt förhöjt tryck i ögonen. ”Ta de här dropparna, en per öga en gång om dagen.” Hur länge då? ”Livet ut. Du blir kallad till regelbundna kontroller.”

Efter någon vecka svimmade jag hemma efter bastubadet. Då var det dags för husläkarbesök. Extremt lågt blodtryck, sa doktorn, som också ville ha mig tillbaka för kontroll. Passade på att fråga sköterskan om ögonen. ”Nuförtiden är det ingen som blir blind”, sa hon uppmuntrande. Kul! Jag fick veta att åkomman heter glaukom.

Den lilla medicinflaskan med dropparna ska förvaras upp och ner. Det är ändå ganska svårt att få ut en droppe, särskilt när man behöver läsglasögon för att se vad man gör. Ibland kändes det som något träffade ögat, ibland inte. Då tryckte jag en gång till, varvid det kom dubbel dos. När jag hämtade ut nya droppar sa apoteket: ”Du kan inte överdosera, det överflödiga rinner ut ur ögat.”

När jag berättade det för husläkaren sa han: ”Tänk på att trycksänkande ögondroppar påverkar ditt redan låga blodtryck.” Sedan nämnde jag problemet i ett mejl till min väninna och författarkollega Märta Tikkanen, som visade sig ha samma åkomma. Jag citerar med hennes medgivande:

”Vad ögondropparna och blodtrycket beträffar: glaukomdropparna är betablockerare som sänker blodtrycket, också jag som ju har för högt blodtryck blev helt utslagen när jag började med de olika sorterna, min hjärtdoktor minskade på en del av hjärtmedicinerna när jag ringde upp och sa att jag har 90/50 - sånt svimmar man av. Man ska ALLTID säja att man får dessa ögondroppar vilken medicin man än för övrigt tar, också receptfria. De går raka vägen in och drar ner blodtrycket, vad de för övrigt ställer till vet jag inte men svag blir man. Måste ju tas för att synnerven inte ska ta skada av trycket. Bra om du fick beskedet att man inte blir blind numera - en av X:s AA-kompisar är nästan blind men han hade inte upptäckt grönstarren förrän på ett sent stadium.”

Både vården och alkoholisterna brukar slarva med den gruppens hälsa. Vid läsningen av dessa rader genomfors jag ändå av en rysning: hur länge hade jag själv kunnat gå utan att märka något?

Frågorna hopar sig. Hur viktigt är det att dosen blir precis en droppe? Hur i all sin dar ska jag kunna veta hur mycket som hamnar i ögonen, när jag inte kan se vad jag gör? Hur gör alla andra?

Åsa Moberg