Samförståndsandan var inte allt

Den svenska arbetsmarknadspolitiken under 1900-talet formades inte enbart av klassamarbete, utan också av hårda konflikter mellan arbetare och arbetsgivare. Industriernas satsning på ny teknik och rationaliseringar möttes av protester från arbetarna. En ny avhandling i ekonomisk historia visar att det här ledde till en dragkamp inom industrin om hur tekniken skulle användas och hur arbetet skulle organiseras.

- Bilden av att den svenska arbetsmarknaden under 1900-talet var exceptionellt samarbetsorienterad stämmer inte. Det pågick många konflikter mellan arbetare och arbetsgivare, även efter Saltsjöbadsavtalet 1938. Tvisterna handlade ofta om tekniska förändringar och teknikväxlingar och påverkade hur det vi kallar den svenska modellen formades, säger Arvand Mirsafian, som nyligen disputerade i ekonomisk historia.

I sin avhandling har han undersökt hur verkstadsarbetare under åren 1920 till 1950 förhöll sig till den omstrukturering av arbetsmarknad och industri som berodde på rationaliseringar. Han beskriver hur teknikskiftet inom metallindustrin var avgörande och hur det i sin tur ledde till de fackliga handlingar som formade den svenska modellen.

Forskningen bygger på bland annat arkivmaterial från Metallarbetareförbundet, LO centralt, lokala fackliga verkstadsklubbar och arbetarrörelsens tidningar. Genom det har Arvand Mirsafian kunnat studera hur olika synen på rationalisering var även inom fackföreningsrörelsen och hur de interna debatterna påverkade arbetsmarknadspolitikens institutionella ramverk.

Även om det mellan arbetsmarknadens parter på central nivå fanns en stark vilja till samarbete, var verkligheten en annan på verkstadsgolven. Där upplevde arbetarna rationaliseringar som ett potentiellt hot mot arbetsvillkor och autonomi. Metallarbetarnas protester blev en viktig faktor som formade fackföreningsrörelsens politik och relation till arbetsgivarna under den här perioden.

- Medan fackföreningsrörelsens ledare ansåg att teknisk förändring kunde leda till fördjupat samarbete med näringslivet, tyckte medlemmarna att arbetsgivarna utnyttjade ny teknik för att både pressa lönerna och höja arbetstempot, säger Arvand Mirsafian.

En betydelsefull händelse under den här tiden, som delvis handlade om rationaliseringar, var Metallstrejken 1945. Över 120 000 metallarbetare deltog. Strejken ledde fram till både nya avtal och institutioner som skulle reglera industrins teknikanvändning och parternas samarbete. Syftet var att teknikväxlingen skulle gynna dem båda. Strejken påverkade framväxten av hela fackföreningsrörelsens ekonomiska politik.

Arvand Mirsafians forskning visar att det finns paralleller mellan de tekniska förändringarna under mellankrigstiden och 1940-talet, och den omställning vi står inför i dag, med exempelvis AI och automatiseringar.

- Den tekniska förändringen har alltid inneburit en omförhandling av maktbalansen på arbetsmarknaden. Utvecklingen vi ser i dag är inget undantag. Det finns inga politiskt neutrala tekniker utan de formas av olika samhällsintressen. Tidigare historiska händelser kan ge oss bättre förståelse för hur dagens samhälle kan hantera de utmaningar som teknikväxlingen för med sig, säger Arvand Mirsafian.

Mirsafian, Arvand: Arbetarna och tekniken: Svensk fackföreningsrörelse, rationalisering och arbetsmarknadspolitik 1920–1950; Acta Universitatis Upsaliensis, 2024, ISBN: 978-91-513-2123-3, https://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-526637

För mer information:

Arvand Mirsafian, filosofie doktor vid ekonomisk-historiska institutionen, Uppsala universitet, e-post: arvand.mirsafian@ekhist.uu.se, telefon: 0739-169 162