Så har det sovjetiska arvet påverkat utrikespolitiken i Georgien och Ukraina

Arvet efter Sovjetunionens fall spelar en större roll för utrikespolitiken i Georgien och Ukraina än vad tidigare studier hävdat. Att bedriva utrikespolitik i tidigare sovjetiska länder kan vara en stor utmaning eftersom staten Ryssland inte accepterar den nya ordningen. Det visar statsvetaren Per Ekman vid Uppsala universitet i sin avhandling.

– Om vi exempelvis ska förstå Rysslands krig i Ukraina är det viktigt att se kriget som en del av ett längre historiskt skeende. Sedan första dagen som självständiga stater har Georgien och Ukraina behövt hantera ryska ambitioner att kontrollera regionen. För många i väst tog det lång tid efter kalla krigets slut innan det sjönk in att en betydande del av den ryska politiska ledningen inte släppt tanken på att kontrollera de länder som Moskva styrt över under Sovjettiden, säger Per Ekman, doktor i statsvetenskap vid Uppsala universitet.

Kalla krigets slut har ofta beskrivits som fredligt eftersom det inte ledde till ett världskrig. För Georgien och flera andra sovjetrepubliker var perioden dock långt ifrån fredlig, med konflikter i flera gränsregioner, även med rysk inblandning. Per Ekman visar i sin avhandling att dessa erfarenheter kom att prägla vilken utrikespolitik som sedan fördes.

I slutet av 1990-talet fanns en stark vilja i Georgien att söka sig bort från Ryssland, vilken förstärktes efter den så kallade Rosenrevolutionen 2003. Rysslands inblandning i landets självständighetsprocess uppfattades av beslutsfattare som väldigt negativ och en huvudorsak till att Georgien förlorade konflikterna mot utbrytarregionerna Sydossetien och Abkhazien på 1990-talet.

– Dessa tidiga erfarenheter drev Georgien bort från Ryssland och mot ett närmare samarbete med USA, Nato och EU, trots ryska protester och att Georgien inte fick några säkerhetsgarantier från väst, säger Per Ekman.

Han menar också att Ukraina upplevde något helt annat. Ryssland satte förvisso politiskt tryck på Ukraina i förhandlingar på 1990-talet, särskilt gällande Svartahavsflottan och Krimhalvön. Det tog dessutom tid innan Kreml erkände Ukrainas gränser. Men resultatet var till synes fredliga överenskommelser, vilket bidrog till att en betydande del av Ukrainas beslutsfattare och befolkning föredrog en fortsatt pragmatisk relation med Ryssland, även om man också ville samarbeta med EU, USA och i viss mån Nato. Det fanns en minoritet ukrainska politiker som ville klippa banden med Ryssland, men landets största parti, som leddes av det inflytelserika Donetsknätverket, sa nej till ett framtida ukrainskt Natomedlemskap och förlängde 2010 den ryska militärens närvaro på Krim.

– Ukrainas utrikespolitik förändrades monumentalt när den dåvarande presidenten Viktor Janukovytj sa nej till associationsavtal med EU vilket utlöste de stora Euromajdanprotesterna 2013. Protesterna följdes av Rysslands annektering av Krimhalvön 2014. Som jag visar i min avhandling resulterade dessa händelser i en växande samsyn i Ukraina att distansera sig från Ryssland. Paradoxalt bidrog den ryska ledningens agerande starkt till att Ukraina sökte sig allt tydligare mot EU och Nato och bort från Ryssland, något Vladimir Putin till varje pris sade sig vilja undvika, säger Per Ekman.

Ekman, Per (2024): Foreign Policy After Empire: Explaining Georgia’s and Ukraine’s International Orientation from Independence until 2021, ISBN: 978-91-506-3061-9, https://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-536002

https://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:1888235/FULLTEXT01.pdf

För mer information:

Per Ekman, doktor i statsvetenskap vid Uppsala universitet, E-post: per.ekman@statsvet.uu.se, mobil: 070 358 00 65