Praktisk övning på riktlinjer ger bättre vårdgivare

Det är känt att patienters tankar om den egna ryggsmärtan har stor betydelse för hur begränsande problemen blir i vardagen – något som också syns i de riktlinjer som finns för vårdpersonal. Problemet är att dessa inte följs, trots att de är väl kända. I sin avhandling, som läggs fram vid Uppsala universitet den 7 maj, visar Ingrid Demmelmaier hur systematisk träning på patientsamtal ger resultat.

Ryggsmärta är mycket vanligt; cirka 80 procent drabbas någon gång i livet. De flesta som får ont i ryggen fortsätter att arbeta och klarar sig utan sjukvård, men en liten andel, cirka 10 procent, utvecklar påtagliga besvär med långvarig aktivitetsbegränsning och sjukskrivning. Utifrån tidigare studier vet man att individens egna föreställningar, känslor och beteenden kring ryggbesvären har stor betydelse för hur utvecklingen blir på sikt.

Ett problem, som kommit fram i tidigare studier, är att de internationella riktlinjer som finns gällande ryggsmärta inte alltid följs i primärvården, dit de som söker vård för ryggbesvär i första hand hänvisas. Riktlinjerna innebär bland annat att läkaren eller sjukgymnasten utöver fysiologiska besvär även ska undersöka föreställningar och beteenden som kan utgöra hinder för patientens återhämtning. Det kan till exempel handla om tecken på depression, eller överdriven rädsla för fysisk aktivitet. Kan man identifiera individer med en sämre prognos blir det möjligt att tidigt vidta rätt åtgärder.

-    I många fall tar personer med ryggsmärta kontakt med sjukgymnast via telefon för att få råd och eventuellt boka en tid för ett besök på mottagningen. Riktlinjerna bör användas vid dessa tidiga vårdkontakter, men många upplever att det är svårt att föra in samtalet på patientens tankar och förväntningar, säger Ingrid Demmelmaier.

Hennes avhandling innehåller en enkätstudie, omfattande drygt 1000 personer med ryggsmärta, som visar samma mönster som tidigare studier: att framför allt katastroftankar och egna förväntningar om fortsatt smärta kan förutsäga risken för framtida smärta och aktivitetsförmåga. Hon presenterar också en ny utbildningsmodell för beteendeförändring på sjukgymnaster i primärvård. Utbildningens syfte är att förbättra sjukgymnasternas undersökning av prognostiska psykosociala faktorer vid telefonrådgivning angående ryggsmärta. Utgångspunkten för utbildningen var att vårdgivare, precis som alla andra, behöver göra förändringarna stegvis, träna på det nya beteendet, och få direkt feed-back på beteendet.

Fyra sjukgymnaster deltog i studien, där varje deltagare jämfördes med sig själv över tid. Sjukgymnasterna spelade in sammanlagt 63 telefonsamtal angående ryggsmärta under totalt 36 veckor. Vid fem gruppträffar arbetade man med strategier för beteendeförändring, såsom individuell målsättning, hinderanalys och feed-back på beteendet individuellt och i grupp. Resultatet visade att utbildningen hade effekt; deltagarna undersökte fler prognostiska psykosociala faktorer och lade mindre tid på detaljerade diskussioner om smärtsymtom. Deltagarnas kunskaper om riktlinjerna och deras attityder till ryggsmärta påverkades däremot inte nämnvärt av utbildningen, de var i enlighet med riktlinjerna redan vid studiens början.

-    Det är viktigt att förstå att beteendeförändring hos vårdpersonal bygger på samma inlärningsprinciper som när det gäller andra beteenden; att komma igång och motionera till exempel. Om man vill få till stånd en beteendeförändring räcker det inte med att ha rätt kunskaper och attityder – man måste också träna på det nya beteendet, säger Ingrid Demmelmaier.

För mer information, kontakta Ingrid Demmelmaier, tel: 018-471 34 16, 070-511 73 66, ingrid.demmelmaier@pubcare.uu.se