Naturens förmåga att ta upp växthusgaser mindre än beräknat

Sjöar, dammar och vattendrag ger ifrån sig mer av växthusgasen metan än tidigare känt. Den sänka för växthusgaser som naturmiljöer, till exempel skog, representerar kan därför vara minst 25 procent lägre än vad man räknat med. Det är slutsatsen i en artikel i tidskriften Science skriven av forskare från bland annat Uppsala universitet.

Studien är ett samarbete mellan huvudförfattaren David Bastviken, Tema Vatten, Linköpings universitet, Lars Tranvik, limnologi, Uppsala universitet och Patrick M. Crill, geologiska vetenskaper, Stockholms universitet.

Att växthuseffekten ökar beror på mänskligt orsakade utsläpp av växthusgaser. Stora beskogade naturområden fungerar som sänkor, dvs. de binder växthusgaser och förbättrar därmed den för klimatet så avgörande växthusgasbalansen. Vattenmiljöernas roll i dessa områden har dock varit oklar.

Metanutsläpp från sjöar och vattendrag är naturliga och har alltid ägt rum. De utgör alltså inget miljöhot, men deras gasutsläpp är svåra att beräkna och har varit dåligt kända.

-    Ett litet kontinuerligt utsläpp sker hela tiden från ytan, förklarar David Bastviken, men betydligt större utsläpp kommer plötsligt, med oregelbundna mellanrum, när metan bubblar upp från bottnarna till atmosfären i stora mängder på bara några sekunder. Detta är väldigt svårt att mäta på ett bra sätt.

David Bastviken och hans kollegor har sammanställt metanflödet från 474 sötvattensystem, baserat på både egna och andras mätningar. De har också använt den senast rapporterade totala sötvattenytan på jorden. Utifrån dessa data beräknar de att utsläppen av metan från världens sötvatten motsvarar 25 procent av den koldioxid som naturen på jordens landområden binder. Detta hänger samman med att metan ger en mycket starkare växthuseffekt per molekyl än koldioxid. Det här innebär att den växthusgassänka som skogar och andra landekosystem utgör är betydligt mindre än vad vi hittills trott.

-    Och det kan vara ännu värre, säger David Bastviken. På grund av svårigheterna att mäta bubbelflöden och även sötvattenmiljöernas globala yta har vi antagligen underskattat utsläppen.

Att lita på naturliga sänkor för att kompensera för människans utsläpp är vanskligt innan vi har god kunskap om växthusgasflöden från alla delar av våra landskap, inklusive vattenmiljöerna, är hans slutsats.

- Vi måste vara oerhört rädda om skogar och övriga naturliga kolsänkor, eftersom vi globalt sett redan förstört många av dem genom bland annat skogsskövling, säger han. Men vi ska inte hoppas för mycket på att de kan kompensera för de utsläpp från fossila bränslen som vi människor orsakar.

Referens: Science 7 January 2011: Vol. 331 no. 6013 p. 50, DOI: 10.1126/science.1196808

Kontaktpersoner: Lars Tranvik nås på 073-322 58 30 eller lars.tranvik@ebc.uu.se, David Bastviken nås på 073-414 49 70 eller david.bastviken@liu.se