Försoningsprocesser - en riskfylld väg mot läkning efter krig

När krig tar slut förväntas tidigare bittra fiender leva tillsammans. Men känslorna ändras inte lika snabbt som ett fredsavtal skrivs under. Karen Brounéus har studerat människor i försoningsprocesser efter inbördeskrig. Hennes resultat är omvälvande och oroande - trakasserier och våld drabbar ofta de som vittnat efter konflikter. Avhandlingen granskas vid Uppsala universitet den 18 april. Nästan alla väpnade konflikter i världen i dag är inbördeskrig. När kriget är slut måste därför tidigare bittra fiender leva sida vid sida. Men känslor och attityder från kriget ändras inte lika snabbt som ett fredsavtal skrivs under. Försoning, till exempel genom sanningskommissioner, har därför blivit ett viktigt verktyg i arbetet för att skapa en hållbar fred. Forskning om hur försoningsprocesser påverkar människorna som deltar har länge baserats på ett antagande om att sanningssägandet i sig har en läkande effekt på dem som deltar. ”Revealing is healing” (ung. ”att vittna ger läkning”) var en viktig slogan för den stilbildande sanningskommissionen i Sydafrika. Psykologen och freds- och konfliktforskaren Karen Brounéus har undersökt om nya alarmerande resultat från psykologisk forskning om fara för psykologisk hälsa vid vissa former av så kallad ”debriefing” efter svåra upplevelser även kunde gälla människorna som vittnar i försoningsprocesser efter inbördeskrig. År 2006 utförde Karen Brounéus den första empiriska studien i sitt slag när hon gjorde en stor enkätundersökning bland överlevande efter folkmordet i Rwanda. Närmare en miljon människor – män, kvinnor, barn – mördades där under loppet av tre månader 1994. Hennes resultat är omvälvande och oroande. Antagandet om att försoningsprocessen i sig skulle leda till bättre psykologisk hälsa finner inget stöd i resultaten. Snarare är det tvärtom. De som har deltagit och vittnat lider av svårare psykiska besvär (depression och posttraumatisk stress, PTSD) än de som inte deltagit annat än som åhörare – även när man kontrollerar för vanliga riskfaktorer som kön och vilka trauman man genomlevt. Resultaten från enkäten får stöd i Karen Brounéus djupintervjuer med 16 kvinnor som vittnat i försoningsprocessen. Hot, trakasserier, våld och utsatthet präglar kvinnornas vardag – de hotas inför sina vittnesmål, trakasseras under pågående rättegångar och straffas efter, av sina grannar och släktingar till de anklagade som inte vill att sanningar från folkmordet ska komma fram. Karen Brounéus avhandling visar att försoningsprocesser är mer komplexa än vad som hittills antagits. Försoningsprocesser är en viktig del i fredsbyggandet i länder efter inbördeskrig, men i utformningen måste hänsyn tas till de vittnande människornas säkerhet och psykiska hälsa för att de inte ska leda till förvärrade problem för befolkningen. För mer information, kontakta Karen Brounéus, 018-471 57 23, e-post: karen.brouneus@pcr.uu.se