Flagga för döden - begravningsfanor under stormaktstiden

Kröningar, triumftåg, bröllop och begravningar var betydelsefulla evenemang i Europa under 1600-talet. Då visade samhällets elit upp sig och befäste sin sociala position. En del av ståten vid begravningarna bestod i praktfullt broderade fanor. Cecilia Candréus, som är den första som disputerar inom ämnet textilvetenskap vid Uppsala universitet, har studerat dessa begravningsfanor närmare. Vid adelsbegravningar under 1600-talet användes exklusiv rekvisita. Kista, huvudbaner, anvapen, fanor med mera beställdes från specialiserade hantverkare och förberedelserna tog månader i anspråk. Det var inte ovanligt att man dröjde med begravningen i ett halvår eller mer. Till de mer betydelsefulla inslagen i de adliga begravningarnas rekvisita hörde olika framställningar av den dödes heraldiska vapen. I sin avhandling i textilvetenskap har Cecilia Candréus undersökt en speciell typ av praktfullt broderade begravningsfanor – så kallade länsfanor. Fanorna fanns i bruk under den svenska stormaktstidens slutskede och fick endast användas av män som tillhörde riddarhusets grevliga och friherrliga ätter, det vill säga den betitlade adeln. I sin avhandling skildrar Cecilia Candréus inte bara det textila hantverket och dess utövare utan även de avlidna männen, deras familjer och det samtida samhället. Hon visar att avsikten var att manifestera familjens hierarkiska position med en representativ yttre bild och att denna bland annat tog form i ett påkostat begravningsskick efter europeiskt ideal. Både vid själva begravningsceremonin och senare i kyrkorummet – där många fanor kom att användas som minnesmärken – fyllde fanorna en viktig social funktion. Cecilia Candréus berättar att fanornas innebörd förmedlades dels genom heraldiska framställningar och inskriptioner, dels genom deras förhållande till ett samtida stilideal där de ornamentala inslagen och det broderitekniska utförandet var av betydelse. Arbetet utfördes i ett reliefbroderi i guld- och silvertråd som monterades på fandukar av vitt siden. Cecilia Candréus beskriver också hur fanornas utformning följde ett enhetligt ideal där variationer i dekoren främst kan relateras till en gradering mellan olika titlar. I avhandlingen berättar författaren om hur ett tydligt släktskap kan iakttas mellan fanorna och de så kallade huvudbaneren, vilket var en form av stora vapensköldar av skulpterat och bemålat trä som också användes vid begravningar. Broderierna utfördes av professionella pärlstickare efter tecknade förlagor och i sin undersökning har Cecilia Candréus kunnat ringa in fem fall från 1680-talet där det finns belägg för att en förlaga utförd av hovbildhuggaren Burchardt Precht använts som underlag. Precht arbetade även med tillverkning av huvudbaner och vid denna tidpunkt kan en förändring i stilidealet ses parallellt hos huvudbaneren och hos fanorna. Genom en broderiteknisk undersökning visar Cecilia Candréus att övergången till det nya stilidealet också medförde en förändring i broderiernas tekniska uppbyggnad. Läs mer på Uppsala universitets webbplats För mer information, kontakta Cecilia Candréus, 018-471 28 87 e-post: cecilia.candreus@konstvet.uu.se