Dålig tandhälsa associerad med kardiovaskulär sjukdom

Tandlossning är associerad med kardiovaskulär ohälsa och sämre prognos hos patienter med känd kranskärlssjukdom. Det visar den hittills största studien på området - presenterad i en avhandling som läggs fram vid Uppsala universitet imorgon den 9 oktober.

Avhandlingen bygger på data från nära 16 000 patienter från 39 länder. Alla patienter i studien hade känd kranskärlssjukdom, definierat som att man antingen haft tidigare hjärtinfarkt, genomgått tidigare ballongvidgning eller bypassoperation, eller hade kända förträngningar på hjärtats kranskärl.

Vid studiestarten fick patienterna rapportera antalet kvarvarande tänder. Cirka 40 procent av patienterna hade färre än 15 kvarvarande tänder, vilket ungefär motsvarar hälften av antalet hos en tandfrisk person. Ju färre tänder patienterna i studien hade, desto större belastning av kardiovaskulära riskfaktorer hade de, i form av t ex mer diabetes, rökning, övervikt, förhöjt kolesterol och tecken på ökad inflammationsaktivitet. Patienterna följdes under totalt ca 4 år och vid studiens slut kunde man konstatera att en ökande grad av tandlossning innebar en klart försämrad prognos.

- Störst risk för händelser som exempelvis kardiovaskulär död och stroke hade de patienter som inte hade några tänder alls men riskökningen började successivt redan hos de som bara saknade ett fåtal, säger Ola Vedin.

Risken för död var nästan fördubblad i gruppen utan några tänder alls jämfört med de som hade normalt antal tänder. Riskökningen för död och stroke kvarstod trots att man korrigerade för en mängd traditionella riskfaktorer, socioekonomiska faktorer och så kallade kardiovaskulära biomarkörer. Dock försvann sambandet till hjärtinfarkt efter korrigering för dessa faktorer.

Sammanfattningsvis tyder fynden på ett brett och robust samband mellan tandhälsa och kardiovaskulära riskfaktorer samt prognos hos patienter med kranskärlssjukdom. Resultaten indikerar också att patienter med tandlossning har en högre risk att drabbas av kardiovaskulära händelser än vad som kan förutsägas med traditionella riskfaktorer vilket kan ha betydelse för deras framtida förebyggande behandling.

- Det vi inte kan svara på i studien är om det finns ett orsakssamband, det behövs interventionsstudier för att komma närmare svaret på den frågan, säger Ola Vedin.

Läs avhandlingen på nätet.

För mer information kontakta Ola Vedin, mobil: 070-842 0229, ola.vedin@ucr.uu.se eller handledaren docent Claes Held, 070-616 4775, claes.held@ucr.uu.se