VERONICA MAGGIO SLÄNGER HELA LÅTSKRIVAR-MANUALEN I PAPPERSKORGEN

Tänk dig att du är Veronica Maggio. Du har pumpat ut hits som får folk att gråta i taxibilar och dansa på festivaler sen 2006. Men plötsligt känns det som att du fastnat i samma loop som alla andra. Vad gör du? Jo, du packar väskan, flyttar utomlands och bestämmer dig för att uppfinna hjulet på nytt. Eller åtminstone ett album som inte låter som en algoritm spottat ur sig det.

Välkommen till ”Sciura”, Veronicas åttonde album – och första singeln, "Inte bra i grupp".

LYSSNA HÄR.

- Jag är sjukt trött på hur svensk musik låter, säger Veronica, fast med den där mjuka stockholmsdialekten som gör att det låter som att hon bjuder på kaffe samtidigt som hon sågar en hel industri.

Med producenten August Vinberg vid sin sida har hon skrivit ett album där melodier och texter känns igen men där produktionerna byggts på andra referenser. Det pendlar mellan en kall, nästan industriell känsla, som i första singeln ”Inte bra i grupp” och drömmigt, eteriskt 00-tals sound. Filmiska stråkar blandas med sprängda trummor. Grunge-gitarrer samsas med träiga cello-arrangemang.

– August kallar den här skivan min Ray of Light, säger Veronica och skrattar. Jag vet inte… men jag förstår vad han menar.

Trummorna är riktiga, många låtar har skrivits på gitarr och bland musikerna sticker Reine Fiske (Dungen, Tame impala, Travis Scott) ut som som gitarrist på albumet. Elektroniken pulserar dovt under ytan, med samma slags bakåtlutade triphop-vibbar som en gammal övergiven All Saints-b-sida. Det är pop, men inte snäll.

Albumets första singel, Inte bra i grupp, är stenhård. Den är rå men samtidigt sofistikerad. Som en panikattack på klubben. På bästa möjliga sätt. Texten är Veronica i sitt esse – självutlämnande på det där sättet som gör att man både vill krama henne och kolla sig själv i spegeln.

– Jag har så lätt att känna mig misslyckad socialt. Jag kan vara clownig och kul i stunden, men sen kommer själv-recensionen. Ingen annan märker nåt. Men jag gör det. Jag tror att det är oundvikligt när man varit en offentlig person ett tag. Det känns som om det finns så många versioner av mig nu, som bara flyter omkring där ute. Jag vet aldrig vilken version folk vill ha och ibland försöker jag vara alla samtidigt. Meningslöst och omöjligt.

Hon fortsätter.

– Jag har alltid känt mig ganska osårbar men nu har jag nått någon sorts magisk gräns nu tror jag. Det är som om nåt har brustit. Det är det den handlar om, när skalet känns trasigt. Man tar in allt, ofiltrerat, utan att kunna värja sig.

Flytten till Italien har satt spår på albumet. Titeln – Sciura, milanesisk slang för en snobbig, äldre kvinna med Chanel-väska, attityd och ett tyst förakt för det mesta. En Signora.

– Jag älskar ordet Sciura! Det låter så fint och ser fint ut i skrift. Jag ville på något sätt att albumet skulle vara mer än bara inspelat i Italien, så albumtiteln fick bli en av souvenirerna. Det finns fler på albumet. Ordet Sciura känns kaxigt men också självironiskt. Det är liksom… min inre diva, men en diva som flyttat till havet och gett upp.

Veronica Maggio har alltid varit bra på att fånga sånt som skaver, men nu gör hon det med ett sound som känns som en nystart. Sciura kommer att skaka om – inte för att det är kommersiellt perfekt, utan för att det är äkta. Och i en värld av fejk, är det kanske det mest rebelliska du kan vara.

“Inte bra i grupp” med Veronica Maggio släpps via EMI Sweden / Universal Music den 25 april.