Trygghetsvandringar är inte lösningen på en ökad otrygghet i samhället

Svenska kommuners trygghetsvandringar fokuserar ofta på problem i den fysiska miljön och missar de problem som kräver mer långsiktiga insatser. Det visar ny forskning från Umeå universitet.

En stor andel svenska kommuner använder trygghetsvandringar som ett verktyg för att minska otrygghet. Trygghetsvandringarna innebär att en grupp människor går igenom ett bostadsområde och inventerar det ur trygghetssynpunkt. Boende i området, företrädare för kommunen, lokala föreningar, bostadsföretag, politiker och polis deltar ofta, och på så sätt hoppas man att vandringarna ger en möjlighet till att fördjupa det demokratiska samtalet mellan medborgare, tjänstemän och beslutsfattare. Jennie Brandén, statsvetare vid Umeå universitet, har studerat hur trygghetsvandringar fungerar i praktiken.

– Metoden att arbeta mot otrygghet genom trygghetsvandringar utvecklades i Toronto på 80-talet. Där ville man fånga in kvinnoorganisationers perspektiv och erfarenheter av otrygghet i det offentliga rummet, och hade särskilt fokus på frågan om mäns våld mot kvinnor. Genom observationer, intervjuer och policyanalyser i tre svenska kommuner har jag och min kollega Linda Sandberg undersökt hur arbetet med trygghetsvandringar utförs i Sverige idag. Vi kan se att upplägget i form av det konkreta mötet och diskussionen kring trygghet och otrygghet, den gemensamma vandringen och identifieringen av ”otrygga platser” finns där. Men vi kan också se att dagens trygghetsvandringar verkar ha effektiviserats och teknifierats, att fokus uteslutande riktas mot brister i den fysiska miljön som ofta handlar om belysning eller skrymmande buskage. I och med det ser vi att exempelvis förståelsen av otrygghet som kopplad till könade maktrelationer, som verkar ha funnits i Toronto, verkar försvinna i det konkreta utförandet.

Tekniska lösningar på komplexa samhällsproblem

Trygghetsvandringar utgör idag ett av få forum där människor kan möta politiker, tjänstepersoner och polisrepresentanter i sina närområden och där man tillsammans kan prata om erfarenheter och behov kopplade till trygghet.

– Det finns potential för trygghetsvandringar som metod. Men genom att framhålla snabba lösningar, som till exempel förbättrad belysning, på komplexa, sociala problem riskerar trygghetsarbetet generellt att missa de problem som kräver mer långsiktiga förändringar. Det kan till exempel handla om den otrygghet som är kopplad till en ökad ojämlikhet och utsatthet i samhället, eller till en rädsla för sexualiserat våld eller rasism, fortsätter Jennie Brandén.

Jennie Brandén menar även att det vore bra om vissa trygghetsvandringar skulle vara riktade och anpassade för att nå de grupper som sällan deltar eller kommer till tals.

– I studien kan vi också se att deltagandet i trygghetsvandringar emellanåt är lågt och att man ofta når samma kategori av medborgare. Det innebär en risk att missa perspektiv på otrygghet utifrån de som inte deltar, exempelvis de som ofta ringas in som ”otrygghetsproblem”, som unga killar, ofta med invandrarbakgrund, eller utsatta EU-migranter. De grupper som pekas ut som problem riskerar på så vis att exkluderas från den ”trygghetsgemenskap” som skapas genom trygghetsvandringarna. Det kan leda till att uppdelningen mellan beslutsfattare/tjänstemän och vissa grupper i ”otrygga” områden kan öka. Det finns ofta en bra analys kring dessa aspekter, t.ex. i den nationella manualen för trygghetsvandringar, men som av olika, ofta praktiska och resursmässiga skäl tror jag, inte realiseras i praktiken.

Andra strategier behövs också för att jobba mot otrygghet

– Jag vill verkligen betona att vi också ser att trygghetsvandringar resulterar i många bra förändringar såsom ökad belysning, reparationer och underhåll av t.ex. trasiga lekparker, staket, fasader etc. som absolut kan öka trivseln och tryggheten, samt att beslutsfattare får syn på problem i området såsom bristande resurser för unga, öppen drogförsäljning eller en ökad hemlöshet. Jag tycker dock att det samtidigt är viktigt att visa på de begränsningar som finns med metoden, att den riskerar att exkludera flera perspektiv, och inte har förutsättningar att förändra många av de bakomliggande orsakerna till otrygghet. Det finns alltså en risk med att tro, eller framhålla, att trygghetsvandringar är lösningen på en ökad otrygghet i samhället, säger Jennie Brandén.

Kontaktinformation: Jennie Brandén, doktorand i Statsvetenskap, knuten till Genusforskarskolan vid Umeå universitet.
E-post: jennie.branden@umu.se
Tel: 090-786 69 75
www.umu.se/personal/jennie-bra...

Läs artikeln: Brandén, J., & Sandberg, L. (2021). Governing safety through the politics of community? : A governmentality analysis of the practice of ‘safety walks’ in three Swedish cities. Space & Polity. Epub ahead of print. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-181180