Premedicinering till barn – vilket läkemedel är bäst?

Väck inte den björn som sover, är en av de centrala slutsatserna i en avhandling om medicinering till barn inför narkos och kirurgi. Effekten av orosdämpande, ro- och sömngivande läkemedel kan snabbt vara borta om barnet oavsiktligt väcks under anestesiförberedelsen.

Preoperativ oro kan, förutom att sövningen försvåras, leda till att barnets återhämtning från narkosen förlängs och orsaka beteendeförändringar flera veckor efter operationen. I huvudsak används tre läkemedel som syftar till att lindra preoperativ oro hos yngre barn; midazolam (benzodiazepin) samt klonidin och dexmedetomidin (två alfa-2-agonister). Avhandlingen har försökt att besvara frågan om vilken som är den mest ideala.

Prövning i faser

Administreringen var dubbelblindad; det vill säga att ingen visste vilket av läkemedlen som barnet fått.

– Jag studerade bland annat barnens sömndjup, andning och puls, samt tecken på oro, tecken på delirium, illamående och smärta med hjälp av observationsinstrument, säger avhandlingens författare Åsa Bromfalk.

Läkemedelsprövningen genererade data för fyra studier i faserna före, under respektive efter operationen samt en uppföljning i hemmet två veckor efter operationen. För att belysa kliniska aspekter utfördes fokusgruppsintervjuer om den perioperativa personalens erfarenheter av premedicinering till förskolebarn.

En fråga om tid och ro

Den huvudsakliga skillnaden mellan preparaten rörde dess förmåga att dämpa oro och ge sömn. Kortverkande midazolam hade en lugnande effekt på barnen vid anestesiförberedelserna. Barnen var samarbetsvilliga och avledningsbara före operationen, och vaknade väldigt tidigt efter operationen, vilket kunde resultera i såväl oro och smärta som tillfällig men svårhanterlig snedtändning. De moderna långverkande alfa-2-agonisterna gav sömn, även efter operation. När barnet sov länge, blev uppvaknandet och återhämtningen rofylld, och utskrivningstiden skilde sig i slutänden inte mellan grupperna.

En utmaning som personalen beskrev, var att etablera tillit och att synkronisera premedicineringen med barnets sinnesstämning med tiden för önskad läkemedelseffekt. Betydelsen av tid beskrevs genomgående som central.

– Omhändertagandet, oavsett premedicinering, måste göras med skickligt handhavande. Det måste göras varsamt, och det måste få ta tid! säger Åsa Bromfalk.

Högt säkerhetstänk

Höga doser av de testade läkemedlen kan ha en negativ påverkan på andning och/eller cirkulation. Enligt personalen fanns därmed ett högt säkerhetstänk med noggrann övervakning. Inga negativa händelser inträffade under studien. Andning och cirkulation förblev oförändrad efter midazolam, och alfa-2-agonisterna gav endast en mindre sänkning av hjärtfrekvensen, och sannolikt är de aktuella läkemedlen, i de doser vi använde i studien, säkra att använda på friska barn inför anestesi och kirurgi.

Fredagen den 14 juni försvarar Åsa Bromfalk, Institutionen för diagnostik och intervention vid Umeå universitet, sin avhandling med titeln Intervention för prevention: Lindring av barns preoperativa oro.

Opponent är Docent Elisabeth Eriksson, Örebro universitet.

Kontakt: asa.bromfalk@umu.se