Att lägga ner en föreställning...

http://teateriblogg.wordpress.com/2009/12/05/2-000-sag-teateris-massakerguden/

Att lägga ner produktioner efter en färdig spelperiod fyller mig ofta med vemod. Samtidigt som det är skönt att städa undan, sortera in kostymer och rekvisita och ta nya tag med kommande produktioner är det sorgset att behöva montera ner pjäser som många människor investerat mycket arbete och känslor i. Vissa uppsättningar mer än andra. Teater är ibland ett mödosamt arbete för ett ögonblicks upplevelse, som är över lika fort som man hinner säga: -Nu! Eller: -Nyss…!

Massakerguden valde vi på Teateri, tillsammans med den fantastiske regissören Drïtero Kasapi, att spela, innan vi visste att Dramaten eller Malmö Stadsteater skulle spela den. Det kändes logiskt och lockande att göra den. Vi som samtidigt spelade högstadiepjäsen Som glöd under snö, om oprovocerat våld, vände på perspektivet och valde att titta på föräldraparen i denna pjäs, där deras respektive 11-åriga söner hamnat i slagsmål. Vi fick lysande kritik i hemmapress och i Svenska Dagbladet, samtidigt som kritiken var blandad mot de större institutionsteatrarnas uppsättningar av pjäsen.

Vad jag vill säga är bara att jag ibland önskar att Jönköping var en riktigt stor stad, att det kryllade av frilansare, kritiker och teaterarrangörer, som faktiskt fått uppleva vår (Teateris och Smålands Musik och Teaters) version av Massakerguden. Som Valdemarsviks Teaterförening skrev till oss: – Den hade allt!

Jag tror ensemblen lyckades med blandningen av komik, tragik, diskbänks- och surrealism och gjorde den till ett helt eget personligt tolkat verk.

Som ett minne väljer jag bilden där rollfigurerna i vår version upptäcker att scenografin, skapad av Annika Nieminen Bromberg, sitter fast. Att de roller de spelat upp för varandra är fast. Att konflikter aldrig kan lösas utan att de inblandade är beredda att förflytta sig en smula, och öppna sig för varandra. Det var så jäkla vackert.

Tack Åsa Arhammar, Jonas Kruse, Vera Veljovic, Christian Arin och alla andra inblandade!

Jan Dzedins