Skrattet fastnade i halsen

På Melodifestivalens fjärde deltävling från Örnsköldsvik blev många döva
glada, när det dök upp en teckenspråkstolk i rutan! Skulle vi plötsligt
kunna följa melodifestivalen på vårt språk? Skulle vi få se en upprepning
av den härliga teckenspråkssången med Loreen och teckenspråkiga barn från
Manillaskolan och Östervångskolan?

Nej nej. Nu var det bara ett plumpt skämt. Någon tyckte att tecknet för
bajs var så himla kul att just det ville man dela med svenska folket. Och
tecknet utfördes inte ens rätt!

Vi ser oss som en språklig minoritetsgrupp. Vårt språk erkändes i
Sverige 1981. Vi har både före och efter 1981 fått kämpa mot fördomar och
för vår rätt till vårt språk och för att få information på vårt språk. Vi
möter ofta hinder i form av svårigheter att kunna använda vårt språk, till
exempel få rätt till tolk när vi behöver det. Förutom det ska vi hantera
en utbredd okunskap och många fördomar, och inte minst -  brist på
teckenspråk i TV.

Så vi kunde hålla oss för skratt när det för en gångs skull dyker upp
en teckenspråkstolk i TV-rutan - som visar sig inte vara till för vår
skull. Teckenspråk och teckenspråkstolkning som är helt avgörande för vår
livskvalitet reduceras till ett obegripligt skämt. Det var nog inte bara
hos oss som skrattet fastnade i halsen.

Det var omdömeslöst, och det anstår inte public serviceföretaget
Sveriges Television att i ett av kanalens största underhållningsprogram
göra sig lustiga på en språklig minoritetsgrupps bekostnad.

Sveriges Dövas Riksförbund
Hanna Sejlitz
Förbundsordförande