Inte lyx att höra – men lycka att kunna teckenspråk

Under en vecka i mars 2004 har två döva 4-åringar fått en enorm medial uppmärksamhet. Vi räknar till mer än 100 artiklar och inslag i tidningar, lokal-TV, lokalradio och i TVs morgonsoffor. Föräldrarna har fått ett enormt stöd från media och allmänhet, och det är naturligtvis positivt att människor engagerar sig. Men debatten präglas av okunnighet, mytbildning och fördomsfullhet. Här sprids myten att döva barn genom CI blir hörande, och självklart därigenom får ett bättre liv, och kommer så klart att kosta samhället mindre. Och med två CI så kan dom automatiskt och utan några problem gå i vanlig skola. Man blir mållös! Döva barn blir inte hörande genom CI. CI är ett avancerat tekniskt hjälpmedel som gör att barnen kan lära sig att uppfatta ljud, känna igen ord och lära sig tala. Men när barnen t ex ska bada eller sova tas implantatet av. Då är barnen döva. Om implantatet går sönder, eller barnet av någon anledning inte vill använda det (ja, sånt händer också), så är de döva. Ord som ”slippa gå i dövklass” uttryckt av en fullt hörande är både nedsättande och arrogant gentemot alla som har gått och går i dövskolan. Vi som är nästan hörande eller icke hörande, dvs döva, vet att vår bästa chans i livet är just dövskolan. Där slipper vi vara avvikande, onormala, där kommunicerar alla på det språk som vi har tillgång till. Teckenspråket. Om vi senare i livet vill studera på högskolan så är det mycket lättare för oss att göra det med teckenspråkstolk. Vi upprörs över den kränkande människosyn mot döva som uttrycks i ”Två små barn ska inte bli dömda till ett liv med ett beskuret språk”, ”Ge barnen den vård de behöver för att kunna leva sina liv något så när drägligt”, ”Folkstorm ger barnen hopp”, ”För att kunna leva ett någorlunda normalt liv i fortsättningen så krävs att han får även sitt andra öra opererat”. Vem avgör vad som är normalt? Varför tror hörande att de kan avgöra vad som är normalt för döva? Vi påstår att vi döva lever fullkomligt normala liv. Normala teckenspråkiga liv. Vissa av oss hör lite med hörapparat eller CI, andra hör ingenting. Men vårt gemensamma språk är teckenspråket. Det är tur att 4-åringarna inte kan läsa. Om den andra operationen skulle utebli, har samhället och media nogsamt förklarat vad dom har att vänta sig av sitt liv. Värdelöst, språklöst, onormalt! Hu! Det är inte ett öde värre än döden att vara döv eller hörselskadad, Inte om man som vi har teckenspråket som grund. Vi lever alldeles väldigt normala liv, med jobb, familjer, fritidsintressen, vi reser, vi tränar, vi umgås, vi kommunicerar. Vi har en identitet genom vårt språk.. Språket ger oss trygghet genom hela livet, om vi har fått tillgång till det redan från början. Föräldrar som får döva barn och väljer att låta dem få CI måste inse att barnen aldrig blir hörande. Nästan hörande – ja kanske. Men alltid bara nästan. Ge dom det bästa utifrån sina förutsättningar, utifrån sitt ”normala” som nästan hörande. Ge dem tryggheten att genom hela livet ha ett språk som de kan uttrycka sig med. Och lär er teckenspråk också. Ni kommer att märka att en helt ny värld öppnar sig. Välkomna! Sveriges Dövas Riksförbund Lars-Åke Wikström Förbundsordförande Ytterligare information? Kontakta undertecknad, tack. Helena Fremnell Ståhl, hfs@sdrf.se Informationschef Sveriges Dövas Riksförbund, Box 300, 793 27 Leksand 0247-641 47 tal o text 0247-151 03 fax 070-215 46 33 tal/sms Vxl 08-442 14 61, text 442 14 60