Nyhet -
Hur planerar man för återbruk av tunga stomelement från byggnader?
Byggande och avfall står för en stor del av all negativ miljöpåverkan i världen. Sätt att minska material- och energianvändning inom byggsektorn har därför varit i fokus för studier i årtionden. Återbruk av byggnadselement och material har ökat i intresse hos forskare, arkitekter, utvecklare och fastighetsägare senaste åren. Trots det implementeras det sällan i praktiken.
AV ISABELLA NILSSON
Barriärer för återbruk inkluderar rädsla för fluktuerande utbud, kvalitetsgarantier, logistik, bristande erfarenhet i designprocessen och brist på tillgänglighet. Många forskningsprojekt pågår men det saknas en process för hur man identifierar och lokaliserar material. Dessutom finns det för närvarande alltför lite samverkan mellan forskning och praktik, och liten insikt i de långsiktiga konsekvenserna som återbruk kommer att ha på designprocessen och arkitektens roll. Därför är syftet med denna studie att ta reda på vilka tunga stomelement som kommer att finnas tillgängliga för återbruk i Stockholmsregionen och att undersöka konsekvenser för hur återbruk kommer att påverka designprocessen och arkitektens roll.
Kartläggning
Studien utvärderade en ny metod för kortsiktig kartläggning av tillgängliga stomelement med hjälp av rivningslov, samt utforskade kartläggning av tillgängliga stomelement på medellång sikt genom detaljplaner och på lång sikt med översiktsplaner.
Resultaten visade att kartläggningen på medellång sikt inte var möjlig eftersom det finns för många detaljplaner och inget genomförbart sätt att granska dem på grund av hur de är tillgängliga för allmänheten. Den långsiktiga kartläggningen visade potential för att identifiera egenskaper hos olika områden i Stockholm och indikera var rivningar eller omvandlingar kan inträffa. Med tanke på att det kan komma ett paradigmskifte i hur industrin hanterar resurser, som policy och branschmål indikerar, kan de områden där rivning planeras idag komma att transformeras i morgon. Den kortsiktiga kartläggningen var den mest lovande metoden som utvecklats. Den visade att betydande mängder tunga stomelement kommer att finnas tillgängliga inom två år.
De byggnader med tunga stomelement som nu ska rivas är till största delen från 1960 till 1980-talet och är generellt kontor och industribyggnader. Sexton olika stomtypologier identifierades och utvärderades för återbrukspotential. Fyra typologier lyftes fram som särskilt värdefulla för återanvändning:
1) Platsgjuten armerad betongkonstruktion
2) Prefabricerad armerad betongelementkonstruktion
3) Tegelkonstruktion från före 1960
4) Stålkonstruktion
Det dominerande konstruktionsmaterialet var betong som var kärnmaterialet i 93 procent av den totala ytan som hittades. För att testa användbarheten av metoden och identifiera implikationer på designprocessen användes den i ett pågående bostadsprojekt av utvecklaren NREP och arkitekterna Tengbom och Lendager Group. Fallstudien visade att lämpliga stomelement kunde identifieras för projektet med den kortsiktiga kartläggningen. Ett nytt förslag för stommen gjordes med element från kartläggningen, vilket bedömdes undvika betydande miljöpåverkan jämfört med en ny stomme. Enligt en tysk studie kan denna typ av återbruk undvika 90 procent av CO2e-utsläppen under produktion och byggande genom att återanvända prefabricerade betongpaneler. Implikationen av återbruk på designprocessen är ofta en utdragen introduktionsfas. Fallstudien visade att det var viktigt att studera måttkedjor* och proportioner i det befintliga systemet för att omvandla det till ett nytt, vilket gör att processen kan bli mer materialdriven. Överväganden om hur man använder elementen för att minimera avfall och miljöpåverkan från att förbereda elementen för återanvändning är absolut nödvändiga vid utformningen av systemet.
Avfall – ett designfel?
Avfall skulle kunna hävdas vara ett designfel, vilket understryker behovet av att utbilda nya arkitekter och designers i att designa för återbruk. Potential för återanvändning ligger i att bibehålla värdet på stomelementen, istället för att betala för att bli av med dem, och att undvika stor negativ miljöpåverkan för råvaruutvinning och produktion. Projekt som genomförs idag har visat på stora besparingar i både CO2-ekvivalenter och kostnader. Men det kräver en innovativ och icke-konventionell organisation och roller. Samarbete och förtroende mellan intressenter är centralt. Designprocessen måste bli mer kollaborativ och iterativ med högre frekvens av informationsutbyte. Detta kräver att konsulter ser både bakåt, förstår de befintliga byggnaderna och materialen som vi kan använda, och framåt, i hur man kan använda dem framåt med innovativa strategier för både genomförbarhet, miljö och bestående arkitektur.
* Måttkedjor är flera mått på rad. I det här fallet som informerar om dimensionerna på olika element eller delar av byggnader.
//
Sammanfattning av Isabella Nilssons 30 p examensarbete i industriell ekologi vid KTH. Handledare var Ivana Kilsgaard från Tengbom. Isabella Nilsson arbetar numera som hållbarhetsspecialist, byggnadsingenjör och arkitekt på Studio Stockholm Arkitektur.
//
