Våld och hot - en del av vardagen inom kollektivtrafiken

Enligt de mål som branschorganisationen Svensk Kollektivtrafik har satt upp ska kollektivresandet i Sverige fördubblas fram till 2020. Det förutsätter en kollektivtrafik som kännetecknas av bland annat hög tillgänglighet, kvalitet och effektivitet, men också av en trafik som upplevs som trygg och säker av resenärer och anställda.

Tyvärr är våld, hot och trakasserier en del av vardagen för många som arbetar inom kollektivtrafiken. I Uppsala har krav ställts på väktare ombord på UL:s nattbussar för att kunna garantera säkerheten. Men det är inte bara personalen som känner sig otrygga. Varje dag avstår svenskar resor i kollektivtrafiken på grund av otrygghet. Resultaten från polisens trygghetsundersökningar visar att så många som 20 procent (och i vissa förortsområden hela 30 procent) av de boende i Stockholm någon gång under en ettårsperiod har avstått från att åka tunnelbana, pendeltåg eller buss på grund av att de känt sig otrygga.

Förklaringarna är bland annat låg personaltäthet på många färdmedel och stora ordningsproblem. En stor bov i dramat är också den fysiska miljön. Många hållplatser och stationer är placerade i mörka och ödsliga områden där den sociala kontrollen är låg. Människor är även otrygga på vägen till och från stationer och fordon. I många storstäder är otryggheten ”inbyggd”, det gäller inte minst i miljonprogramområdena. Det handlar om bristande överskådlighet och felaktig planerad grönska. Ofta förvärras situationen av otillräcklig och/eller felaktig belysning samt undermålig förvaltning. Mycket av infrastrukturen härstammar också från en tid då ”trygghet” i trafikrummet var synonymt med att slippa bli överkörd och därför innehåller trafikmiljön många barriärer som plank, broar och gångtunnlar; säkerhetsåtgärder som skapar otrygghet.

Otryggheten gör sig alltså påmind under hela resan, både på väg till hållplatsen, på hållplatsen och på färdmedlen. Kedjan är som bekant inte starkare än sin svagaste länk och därför är det inte förvånande att det otryggaste momentet i den tänkta resan avgör om den blir av eller ställs in. Detta kräver ett helhetsperspektiv och en bred samverkan eftersom olika aktörer är ansvariga för olika delar av resans rum.

Tillsätt en nationell samordnare
Vad kan då göras för att öka tryggheten i kollektivtrafiken? Ett förslag är att tillsätta en nationell samordnare, i likhet med vad som gjorts inom svensk fotboll, i samband med att de gamla trafikhuvudmännen (UL, SL etc.) ersätts av regionala kollektivtrafikmyndigheter från första januari 2012.

Trygghetsarbetet i kollektivtrafiken har hittills skett i många skilda verkstäder. Kanske är lösningen på detta en funktion som kan ställa krav, ensa arbetssätt, förmedla erfarenheter samt sprida information och goda exempel. Inte bara inom branschen, utan även till ansvariga aktörer över hela resan, exempelvis kommun, landsting, trafikverket och polisen.

Denna samordnare skulle få mycket att ta itu med. Många frågor på trygghetsområdet är dåligt utredda. Exempelvis frågan om vilka som egentligen är otrygga i kollektivtrafiken samt under vilka moment av resan otryggheten är som störst. Trygghetsundersökningar vänder sig ofta till resenärer från 16 eller 18 år och uppåt. Med en sådan avgränsning missas en stor och utsatt grupp; barnen. Hur trygga är ensamresande skolbarn i kollektivtrafiken? Och hur trygga är andra grupper, som till exempel funktionshindrade? En faktor som är viktig för trygghet i kollektivtrafikmiljö är god information under resan. Men alla har inte samma förutsättningar att förstå och tillgodogöra sig denna. Vad innebär det för tryggheten?

Två otrygga grupper är kvinnor och ungdomar. Detta är också två utsatta och sårbara grupper i den meningen att de reser mycket kollektivt och i stor utsträckning är utlämnade åt kollektivtrafiken som enda transportalternativ. Ungdomar står dessutom för en stor del av resandet under veckans oroligaste timmar, dvs. helgkvällar. Detta pekar ut en riktning för det fortsatta arbetet. Trygghetsinsatser fordrar ett genus-, ålders- och tidsperspektiv, men mer kunskap är önskvärt.

Det är djupt beklagligt att se att nästan var tredje avstått kollektivresor i förorterna. Detta är ytterligare en påminnelse om att trygghet till sin natur är en klassfråga, där boendeform avgör hur trygga människor i närområdet. Det visar också att problemen sträcker sig längre än vad som ryms under kollektivtrafikbranschens egen räckvidd och ansvar vilket sätter ljuset på angränsande områden och övriga ansvariga aktörer. Aktörer som kan behöva vägledning av en nationell samordnande funktion.

Magnus Lindgren
Generalsekreterare
Stiftelsen Tryggare Sverige

Björn Eklund
Trygghetsexpert
Stiftelsen Tryggare Sverige