Regeringsförslag om förundersökningsbegränsning leder till färre utredda brott

I förra veckan presenterade regeringen propositionen Ändrade regler om förundersökningsledning och förundersökningsbegränsning (Prop. 2011/12:10). I propositionen föreslås att polisen ska få långtgående möjligheter att "skriva av" brottsmisstankar genom att själva använda sig av så kallad förundersökningsbegränsning. Det sistnämnda har hittills varit förbehållet åklagarna men nu öppnas alltså denna möjlighet även för poliser. Enligt vår mening är detta något som ytterligare kan komma att försämra läget beträffande att fler brottsanmälningar aldrig blir föremål för utredning.

När ”vanligt folk” vill att fler brott ska utredas kommer alltså regeringen istället med nya möjligheter att låta bli att utreda brott. Att detta sker under rubriken "Åtgärder för förbättrad brottsbekämpning" tar ju också nyspråket till nya höjder. Förslagen ska också bedömas mot bakgrunden att det numera finns betydligt fler poliser än tidigare; det hade väl därför varit mer klädsamt om det motsatta föreslagits, att alltså underlätta så att fler brott faktiskt blir utredda.

Det ska också noteras att förre justitieministern Thomas Bodström så sent som för drygt ett år sedan var negativ till att i högre grad låta polisen få göra förundersökningsbegränsningar (se boken Vanmakt s. 127). Bodström säger:

"polisen kan få leda enklare förundersökningar, men jag tycker fortfarande att åklagare ska fatta beslut om förundersökningsbegränsning. Polisen har inte den juridiska kompetensen för att göra dessa bedömningar".

Bodström ser alltså problem i bristen på juridisk kompetens. Till detta ska läggas de mer jordnära polisadministrativa frågorna; hur enkelt kommer det bli för en polisiär förundersökningsledare att "vägra" att fatta beslut om sådana begränsningar när hans eller hennes kolleger redan dignar under högar av outredda "ärenden". Motsatsvis, hur motiverade blir deras kollegor i yttre tjänst att rapportera alla misstankar om brott.

Ska rättsstaten verkligen öppna upp för detta och sätta enskilda poliser i sådana dilemman (där risken för att otillåten påverkan ökar)? Om polisen skulle få sådana befogenheter så hamnar vi ju också i en knepig situation i förhållande till den klassiska fördelningen mellan vad en polisorganisation ska göra och vad som är förbehållet den dömande delen. Poliser får, allt sedan den moderna polisens födelse på 1830-talet i London, aldrig komma in på den dömande delen av rättsskipningen. Med detta förslag hamnar vi, om inte direkt där, i vart fall på ett mer sluttande plan.