Fördröjd rättvisa är förnekad rättvisa

Den 12 februari 2005 förändrades livet för mig. En trevlig fredagskväll i Uppsala slutade med att jag blev svårt misshandlad. Tyvärr var detta bara början på de problem som jag har drabbats av med anledning av brottet.

Det var stängningsdags och mycket folk i rörelse. Plötsligt hör jag hur någon börjar bråka med min flickvän som går ett par meter bakom mig och min vän. Likt ett par småbarn har de tagit hennes mössa och kastar den mellan sig. - Vad gör ni med min flickvän, ropar jag. Sen smäller det. En, två, tre slag rakt i ansiktet. Blodet sprutar åt alla håll. Ingen gör något för att hjälpa mig. Ingen säger åt killen att sluta. Ingen bryr sig.

Hemskickad utan undersökning
Min flickvän hjälpte mig upp till akuten där det, trots en sen fredags­kväll, var lugnt. Efter bara en liten stund fick jag prata med en kvinna i receptionen. Trots att jag blödde och hade ont blev jag hemskickad, utan undersökning eller samtal med läkare. Chockad som jag var accep­terade jag detta, ringde efter en taxi och åkte hem.

På lördagen vaknade jag med kraftiga smärtor i ansiktet och huvudet. Gick upp och tittade mig i spegeln. Blev gråtfärdig och knäckt. Hade aldrig sett något lik­nade! Ringde till polisen för att göra en anmälan. Anmälan togs emot och jag frågade när de skulle höra av sig. Efter att ha ställt frågan flera gånger fick jag till svar att jag skulle få en kallelse till förhör om ”ett par, tre månader”. Och då talar vi om när ärendet ska börja utredas, inte när det är färdigt! Mina tankar i denna stund handlade mycket om varför jag överhuvudtaget skulle göra en polisan­mälan och inte bara strunta i det.

Näsan fragmenterad
På söndagen tvingades jag åka akut till sjukhuset eftersom blödningarna under huden bara fortsatte och mitt ansikte svullnade upp. Efter en omfattande undersökning konstaterades att höger bihåla var krackel­er­ad och in­tryckt sju milli­met­er, att näsan var knäckt och att okben­et under ögat var av på två ställen. Beskedet var att jag riskerade bestående men i form av dubbel­seende, permanent känselbortfall i delar av ansiktet, för­störda tänder m.m. Några dagar senare opererades jag.

Att vakna ur narkosen var bland det värsta jag varit med om. Smärta överallt. Jag var oförmögen att röra mig, inga muskler fungerade och talet var sluddrigt. Bieffekterna av narkosen höll i sig under kvällen. Blev matad och fick dricka ur sugrör. Jag minns rädslan; Är det så här det kommer att bli?

Under tiden hade min vän hittat ett foto av gärningspersonen på krogens webbsida. Detta skickades till polisen som snart kunde konstatera att gärningspersonen var en ”känd” såpastjärna. Han kallades till förhör flera gånger, men dök först inte upp. Efter flera kontakter med polisen, foto­konfrontation och förhör var det äntligen dags för rättegång i juni 2005. Gärningsmannen dök dock inte upp.

Nytt datum sattes ut till hösten. Inte heller denna gång infann sig gär­ningspersonen. Jag var dock inte sysslolös. En stor del av min tid gick åt till att tillvarata mina rättigheter. Av en bekant fick veta att jag kunde få hjälp av ett så kallat målsägandebiträde vid rättegången. Min ansökan avslogs dock utan vidare motivering av tingsrätten. Efter överklagan fick jag ett positivt beslut.

En vän tipsade om BOJ
Av en annan vän fick jag tips om att kontakta brottsofferjouren för att få stöd inför och under rättegången, vilket har varit till stor hjälp. Paral­lellt med detta förde jag en dialog med Försäkringskassan, som efter ett halvårs betänketid meddelade att jag inte skulle få någon ersättning för min sjukskrivning. Efter en överklagan och ett intyg från min arbets­givare (som egenföretagare alltså jag själv) fick jag i juni 2006 till slut min ersättning – nästan 18 månader senare.

Missade kalla vittnet
Drygt ett år efter brottet, den 14 februari 2006, var det så dags för ett nytt försök i tingsrätten. Dagen före rättegången ringde jag för att för­säkra mig om att förhandlingen skulle bli av. ”Du kommer att få infor­ma­tion i god tid” fick jag veta. – Jaha, men rättegången är i morgon, sa jag. Klockan 15.00 ringde en person från tingsrätten och bekräftade att rättegången skulle genomföras.

Inför rättegången kontaktade jag också åklagaren för att åtminstone få träffa henne en kvart före rättegången och prata igenom vad som skulle ske. Svaret jag fick var ”så går det inte till”. På rättegångsdagen dök åklagaren upp en minut före utsatt tid. ”Det här blir fängelse – inga problem”. Mitt målsägandebiträde var av samma åsikt. Tyvärr så hade rätten missat att kalla min vän, tillika mitt huvudvittne, som hade flyttat till Italien. Och inget telefonförhör hölls. Man hade heller inte kallat någon läkare för att vittna om mina skador och hur de kunnat uppstå. Två veckor senare kom domen. Frikänd! Domen var på några sidor, för mig betydde den ”vi tror inte på dig – du ljuger”.

Domen överklagades till hovrätten, men efter nästan fyra år och ytter­ligare tre inställda domstolsförhandlingar meddelade åklagaren att han hade lagt ned för­under­sökningen på grund av att gärningspersonen var försvunnen och inte längre kan hittas av polisen.

Under den tid som gått sedan jag utsattes för misshandeln har många personer i min omgivning berättat om liknande erfarenheter. Flera menar att de inte längre orkar anmäla brott eller berätta om vad de har sett eftersom de själva inte har fått någon information, något stöd eller någon hjälp. Jag vet inte vad jag ska tro. Så här drygt fem år efter händ­el­sen kan jag bara konstatera att mitt ärende fortfarande inte är avgjort.

Många frågor har väckts
Hur ser min framtid ut? Förutom livslångt handikapp på grund av miss­handeln har jag fått ompröva min syn på en rad instanser i samhället. Hur kunde akuten skicka hem mig utan undersökning? Varför fick jag ingen information om mina rättigheter av polisen? Varför är det omöj­ligt att träffa åklagaren före huvudförhandlingen? Hur kan rätten tillåta att gärningspersonen gång på gång inte inställer sig? Hur tänkte För­säk­rings­kassan då jag inte fick någon sjukersättning? Utifrån detta ställer jag min första fråga: Ska det vara så här i Sverige när man utsätts för brott?

Efter själva brottet har jag ägnat timmar, dagar och veckor åt att till­varata mina rättigheter, som jag för övrigt i många fall har fått känne­dom om av vänner och bekanta. Jag har ringt, skrivit och tjatat på olika handläggare. Jag har överklagat olika beslut. Min andra fråga är därför: Hur ska personer som saknar de ekonomiska, sociala och politiska resurser som jag har klara av att utsättas för brott?

Avslutningsvis önskar jag att ingen ska behöva uppleva vad jag har ut­satts för. Själva brottet, misshandeln, tog någon minut av mitt liv. Det andra lidandet – som uppstått i mötet med sjukvården, rättsväsendet, Försäkringskassan m.fl. – har tagit betydligt längre tid.

Värt att notera är också att jag efter fem år fortfarande inte har fått mina rättigheter tillgodosedda eftersom polisen menar att de inte längre kan hitta gärningspersonen!

Joakim Fohlman
Stiftelsen Tryggare Sverige