Förbättra stödet för anhöriga till våldsdödade

Att förlora en anhörig i ett våldsbrott innebär ett stort mänskligt och psykiskt lidande. Till detta kommer också en rad praktiska problem i mötet med representanter för rättsväsendet, socialtjänst, media etc. Hundratals människor i Norge befinner sig just nu i den här situationen. Det norska samhället står inför en stor utmaning när det gäller att stödja de överlevande från terrorattackerna, men också när det gäller att se till att alla anhöriga till de dödade får hjälp.

Varje dag drabbas människor av sådant som delar livet i ett före och ett efter. Det kan handla om olyckor, svåra sjukdomsbesked och plötsliga dödsfall. I vissa fall inträffar det värsta vi kan föreställa oss, nämligen att någon som står oss nära dödas till följd av ett våldsbrott. Situationen för anhöriga till våldsdödade är särskilt svår då de inte bara tvingas acceptera att deras närstående för alltid är borta, de ställs också inför en rad svårigheter i sina möten med representanter för bl.a. rättsväsendet, hälso- och sjukvården, kyrkan, försäkringsbolag och media.

I Sverige dör varje år cirka 100 personer till följd av grova våldsbrott. Den bild som de anhöriga förmedlar av sina möten med dessa aktörer kännetecknas av stor frustration. Många beskriver hur man mött ett samhälle som står handfallen inför det inträffade där vanliga ingredienser är ett oprofessionellt bemötande, bristande information och svagt stöd.

Människor i kris måste bemötas och behandlas på ett sådant sätt att risken för en så kallad sekundär traumatisering minskas. Med sekundär traumatisering avses den psykiska stress som uppstår till följd av att omgivningen, antingen institutioner eller enskilda individer, reagerar på ett för den drabbade negativt sätt. Den sekundära traumatiseringen kan uppstå i mötet med personer som saknar kunskap om och förståelse för hur sårbar en person kan vara efter att ha varit med om en starkt känsloladdad händelse.

Något som ytterligare förvärrar anhörigas situation är att det både bland professionella och bland allmänheten tycks finnas en schablonbild av ”anhöriga till våldsdödade”. De ses ofta som offer. Svaga människor som det är synd om. Många lider i det tysta, vill och orkar inte prata om det som hänt. Andra hörs och syns, efterfrågar respekt och ibland hårdare straff. Hur de drabbade än ser ut tycks vi andra inte riktigt vilja ta till oss dem. Vi har det jobbigt med våra egna känslor. Det är jobbigt att inte veta vad man ska säga till en mamma som drabbats. Det är lättare att slå ner blicken när vi möter pappan i mataffären. Det är bekvämare att bläddra vidare i tidningen.

Vad kan då göras för att förbättra situationen för anhöriga till våldsdödade? Några konkreta åtgärder som kan säkerställa ett bättre bemötande, omhändertagande och behandling är enligt Stiftelsen Tryggare Sverige att: 

• Tillse att anhöriga till våldsdödade får professionell hjälp. Under de senaste decennierna har samhällets beredskap för att hantera olika typer av kriser och katastrofer utvecklats. I princip varje kommun finns numera s.k. Posumgrupper som ansvarar för samord­ning­en av kris- och katastrofarbetet i kommunen. Posumgruppen aktiveras emellertid endast vid "stora" katastrofer, vid "mindre” katastrofer förväntas de drabb­ade klara av traumat inom familjen. Men vad är en stor respektive liten katastrof? Är det antalet döda eller mängden blod? En självklar utgångspunkt är att dessa grupper alltid ska mobiliseras vid dödligt våld, oavsett antalet inblandade.

• Inrätta personliga ombud/vägledare i varje kommun med uppgift att tillvarata de anhörigas intressen. När det gäller funktionshindrade finns en väl utbyggd och fungerande organisation med personliga assistenter som bistår med hjälp och stöd. Vi menar att motsvarande organisation ska finns i varje kommun för personer som har fått sina anhöriga dödade i samband med våldsbrott.

• Säkerställ särskilt stöd till anhöriga där brottet inträffat utomlands. När brottet inträffar utomlands tillkommer ytterligare svårigheter för anhöriga till våldsdödade. Man behärskar kanske inte språket och vet inte vart man ska vända sig för att få hjälp. Man saknar också ofta kunskap om sina rättigheter och skyldigheter. Det är därför särskilt viktigt att dessa anhöriga omgående får en vägledare!

• Se över polisens rutiner för hantering av försvunna personer. Många anhöriga beskriver ett oacceptabelt bemötande och en märklig hantering i samband med att de gjort en anmälan om att deras anhörig har försvunnit. En allmän uppfattning bland anhöriga till våldsdödade är att polisen inte tagit dessa frågor på allvar. Det finns därför ett stort behov av att utveckla och förbättra arbetet med försvunna personer. Om det inte blir en förbättring finns det enligt vår mening anledning att överväga andra former för att hantera dessa uppgifter.

• Inrätta en katastrofkommission som alltid kopplas in då någon dödats till följd av våldsbrott. Sedan länge är det naturligt att tillsätta en haverikommission vid allvarliga flygolyckor etc. för att utreda vad som hänt och hur man kan förebygga nya katastrofer. När det gäller dödligt våld har motsvarande arbete saknats trots att mycket går att lära från inträffade fall. Ett rimligt krav är därför att tillsätta haverikommissioner vid alla former av dödligt våld.

• Se över riktlinjerna för medias hantering och rapportering av grova våldsbrott. Att drabbas av en nära anhörigs död är en emotionell och chockerande händelse för de drabbade. Händelsen i sig utgör emellertid inte alltid den enda hotet mot den anhöriges psykiska hälsa. En annan avgörande faktor är det bemötande som den anhöriga får efter det att händelsen ägt rum. Det sekundära traumat kan till exempel uppstå i mötet med media. Medias representanter måste därför ha kunskap om den drabbades situation. Det så kallade allmänintresset måste vägas mot den drabbades behov till privatliv och värdighet.

I alla samhällen är det viktigt att det finns en beredskap för att hantera stora kriser och katastrofer. Det är också centralt att de människor som drabbas av grova våldsbrott i vardagen får ett professionellt bemötande. Lidandet kan aldrig jämföras och mätas i antal, eller siffror. Det är den anhöriges sorg/kris och att de får den hjälp de behöver för att orka överleva som är det viktiga.

Magnus Lindgren
Generalsekreterare
Stiftelsen Tryggare Sverige