Bristande tillit föder ny kriminalitet

Under den senaste veckan har det förts en debatt i Stockholmspressen om utanförskap, kriminalitet och hårdare tag. På DN-debatt (16/2) konstaterar exempelvis professorerna Henrik Tham och Hanns von Hofer att höjda straff för allvarliga vålds­brott är ett slag i luften. I stället för symboliska straffskärpningar menar professorerna att det vore bättre att prioritera konkreta hjälp- och stödåtgärder för brotts­drabbade och gärnings­personer.

Det är lätt att hålla med i denna del. Det är få områden som är så gen­om­­syrade av politiska ställnings­taganden, samt lider sådana under- eller överdrifter beroende på olika intressenters mål.

Enligt Tham och von Hofer finns det där­emot ingen­ting som tyder på att vålds­brottslig­heten har ökat eller blivit grövre. Men stämmer verk­ligen detta? De anmälda miss­handels­fallen har under de senaste tio åren ökat med nästan 50 procent, från ca 57 000 anmälningar år 1998 till 84 000 anmälningar år 2008. Kan denna kraftiga ökning bara förklaras med att människor är mer benägna att anmäla brott? Svaret på den frågan ges delvis av Statistiska centralbyråns (SCB) så kallade offer­under­sökningar som bygger på ett stort antal intervjuer med personer över 15 år. Resultaten från dessa undersökningar visar, tvärtemot anmälnings­statistiken, inte på någon markant ökning av antalet våldsbrott. Inte heller visar olika så kallade självdeklarationsundersökningar (dvs. under­sökningar där man frågar personer om de själva begått något brott) på någon markant ökning av våldsbrotten.

Vad säger då praktikerna om dessa siffror? Ann Hellströmer är socio­nom, samt Tryggare Sveriges ombudsman för brottsdrabbade, med lång praktisk erfarenhet av att arbete med brottsutsatta ungdomar. Är ung­domar mer benägna att anmäla våldsbrott i dag jämfört med för tio år sedan? Hellströmers erfarenhet är att ungdomar, i dag liksom för tio år sedan, främst anmäler de våldsbrott som föräldrar eller andra vuxna får vetskap om. Vid övriga brott hoppas man att det onda ska gå över och att man inte ska drabbas igen, vilket dessvärre ofta sker.

En annan person med lång praktisk erfarenhet av samhällets skuggsida i form av brott och mänskligt lidande är Sören Carlsson Sanz, vårdschef vid Södersjukhusets akutmottagning. Sören Carlsson och hans personal har i drygt tio år kartlagt gatuvåldets utseende och konsekvenser. En fråga som återkommit genom åren är om de drabbade för denna typ av våldsbrott har för avsikt att polisanmäla det inträffade. Resultaten från dessa så kallade sjukussurveys visar att allt fler personer som drabbats av misshandel uppger att de inte tänker anmäla det våld som de utsatts för, trots att våldet blivit grövre.

Fredrik Gårdare, som är chef för sektionen mot gängkriminalitet i Stockholm och en av Sveriges ledande experter på grov organiserad brottslighet, ger ytterligare en viktig pusselbit. Enligt Gårdare har helt nya brottstyper etablerats i Sverige under den senaste tioårsperioden, framför allt till följd av en ökad gängkriminalitet. Det handlar om mycket grova våldsbrott i form av kidnappningar, utpressning, över­grepp i rättssak och så kallad beskyddarverksamhet. Även om det är svårt att fullt ut uppskatta den organiserade brottslighetens omfattning är det helt klart att de personer som drabbas sällan gör en polisanmälan.

Det finns alltså en hel del som tyder på att våldsbrottsligheten inte har ökat så kraftigt. Samtidigt strider detta mot många praktikers erfaren­heter. Frågan om våldsbrottsligheten ökat och om brotten blivit grövre är emellertid av underordnad betydelse. Vad kan vara bättre än att i anslutning till den internationella brottsofferdagen den 22 februari för alltid lämna denna sifferexercis. Den som under lång tid tillåtits uppta debatten och tagit fokus från hur man bäst ska stödja de som faktiskt drabbas av brott. Det handlar inte om att sätta brottsdrabbade och gärningspersoner mot varandra. Vi måste kunna beakta två verkligheter samtidigt och säkerställa att de som drabbas av brott alltid får hjälp, stöd och skydd. Men också att de som begår brott får adekvat vård, behand­ling och erbjuds olika återfalls­förebyggande program.

I ett land där de som drabbas av brott upplever att de inte får hjälp, stöd och skydd, där ökar risken för att medborgarna tappar förtroendet för samhället i all­män­het och för rättsväs­endet i synnerhet. I värsta fall kan detta medverka till att de söker sig nya vägar till upprätt­else, vägar som ligger utanför myndigheters insyn och kontroll. I det aktuella ”Romariofallet” som utspelar sig i en Stockholmsförort ligger vi farligt nära denna gräns. Många ungdomar, både brotts­drabbade och gärnings­personer, vägrar att medverka i rättsprocessen och hävdar att man vill lösa ”problemet” själv.

Så kan det inte få fortsätta! För att komma vidare krävs nya aktörer, nya samverkansformer och nya lösningar!

Magnus Lindgren
Stiftelsen Tryggare Sverige