Vilja med förhinder - om polisens brottsofferarbete

Trots de senaste årens satsningar på frågor om brott i nära relationer visar en ny kartläggning från Stiftelsen Tryggare Sverige att det finns stora och grundläggande brister i polismyndigheternas arbete. Detta kan i värsta fall innebära att den drabbade blir utan hjälp, stöd och skydd, med konsekvens att personen ”tvingas” att återvända till den destruktiva relationen. Istället för en påkostad affischkampanj med en uppmaning till brottsdrabbade att göra en polisanmälan borde polisen satsa på att ytterligare professionalisera sin verksamhet.

Till några av polisens viktigaste uppgifter hör att utreda och förebygga brott. I detta arbete har de som drabbats av brott en betydelsefull roll. Utan information från brottsdrabbade skulle många brott aldrig komma till polisens kännedom, och utan de drabbades medverkan skulle inte många gärningspersoner kunna ställas till svars.

Trots detta har polisorganisationen i allmänhet inte betraktat brottsdrabbade som en viktig aktör i det polisiära arbetet. Inte sällan ignoreras den drabbade helt när polisen väl har fått nödvändig information eller när den drabbade upplevs som ett ”dåligt” vittne. Problemet är således främst själva attityden som brottsdrabbade möts av, där de ses som perifera aktörer i processen i avsaknad av någon högre status.

Polisen flyttar fram positionerna
Under de senaste decennierna har statsmakterna vid upprepade tillfällen givit tydliga direktiv till polisen om betydelsen av ett brottförebyggande och stödjande arbete. Som en konsekvens av detta har Rikspolisstyrelsen bedrivit ett aktivt arbete i syfte att utveckla polisens verksamhet, bland annat inom ramen för sin inspektionsverksamhet samt i ett antal utbildningssatsningar. Frågorna har också uppmärksammats i ett flertal rapporter och föreskrifter. Till detta kommer framtagna rutiner och metoder för att bedöma hot. Många polismyndigheter har också vidtagit olika åtgärder för att flytta fram positionerna inom området.

En viktig del i de senaste årens utvecklingsarbete har varit att försöka förbättra polisens agerande vid frågor om brott i nära relationer, och då närmare bestämt i form av genomförandet av strukturerade hot- och riskbedömningar. Bakgrunden är forskning som visar att många brottsdrabbade utsätts för upprepade brott, inte sällan i nära anslutning till det ursprungliga brottet. Dessutom är risken för upprepade brott som störst när den drabbade väl gör en polisanmälan eller beslutar sig för att lämna sin våldsamma partner. En viktig grund för de skydds- och stödåtgärder som vidtas är därför att polismyndigheterna genomför strukturerade hot- och riskbedömningar i syfte att dels förebygga nya brott, dels säkerställa att den drabbade får hjälp och stöd.

Brister kvarstår
Trots polisens satsningar visar en kartläggning från Stiftelsen Tryggare Sverige att det fortfarande finns stora och grundläggande brister i polismyndigheternas arbete med ärenden som rör brott i nära relationer. Endast fem (Halland, Gävleborg, Uppsala, Västmanland och Örebro) av 21 polismyndigheter bedriver enligt vår bedömning ett professionellt arbete som säkerställer att strukturerade hot- och riskbedömningar genomförs i majoriteten av de anmälningar som rör brott i nära relation. Utmärkande för dessa myndigheter är bland annat att arbetet bedrivs i enlighet med framtagna tjänste­före­skrifter, att verksamheten gen­om­syras av ett helhets­perspektiv och att berörd personal har genomgått adekvat utbild­ning.

Motsvarande arbetssätt saknas emellertid fortfarande vid många polis­myn­dig­heter. Inte sällan överlåts besluten om lämp­liga skyddsåtgärder och andra insatser till en­skilda tjänstemän, som lämnas utan verkligt stöd från polismyndigheten i detta viktiga arbete.

Noteras kan att reaktionerna på denna kartläggning har varit av två helt olika slag. Flera så kallade brottsoffersamordnare och andra enskilda poliser har hört av sig och bekräftat den bild som vi redovisat, samtidigt har flera presstalespersoner ringt och ifrågasatt resultatet från kartläggningen. Detta visar på de inneboende problem som finns mellan ”lednings- och produktionsvärlden”.

Svårt att gå från teori till praktik
Dessa resultat visar att det är svårt att få genomslag för statsmakternas prioriteringar i det vardagliga polisarbetet. En orsak kan vara poliskulturen som bidrar till att fokus i första hand ligger på att försöka gripa gärningspersoner, det vill säga reagera på det som redan inträffat snarare än att förebygga och förhindra brott. Detta bidrar till att polisorganisationen i vissa fall kan ha svårt att ta till sig idéer om nya arbetssätt. En annan orsak kan vara att det är svårt att prioritera när det tillkommer vad som kan uppfattas som ”nya” arbetsuppgifter i en redan arbetstyngd organisation. I dessa fall kan det vara enklare att bedriva tillfälliga kampanjer (jmf den pågående affischkampanjen ”Kom till oss”) eller genomföra utbildningar av mer eller mindre akademisk karaktär i stället för att bedriva ett mer strukturerat arbete som syftar till att få till stånd ett bestående förändrat arbetssätt.

I stället för att på allvar integrera dessa frågor i den löpande polisverksamheten har polismyndigheterna ofta låtit någon eller några enskilda poliser (ofta så kallade eldsjälar) ta ansvar för det prioriterade området. Med ett sådant arbetssätt är det närmast omöjligt att få genomslag för förändringarna i den totala verksamheten. Dessutom kan poliskulturen ha bidragit till att många fortfarande uppfattar denna verksamhet som en ”mjuk” fråga som egentligen inte hör hemma i det ”riktiga polisarbetet”, vilket medför att verksamheten inte får den status som den rätteligen borde ha.

Det går att komma vidare
För att utveckla polisens brottsofferstödjande verksamhet måste chefer på olika nivåer mer kraftfullt och tydligt gå i spetsen för förändringar av värderingar och attityder inom detta område. I praktiken handlar det ofta om att cheferna måste se till att strategier, handlingsplaner och andra brottsofferstödjande dokument verkligen omsätts i praktisk tillämpning.

Om inte polismyndigheterna tar ett övergripande ansvar för det samlade brottsofferstödet, utan fortsätter att överlämna prioriteringarna till enskilda poliser och civilanställda, finns risk att frågorna inte får den prioritering som statsmakterna avsett. I sämsta fall kan det också leda till att enskilda anställda riskerar att bli utbrända eller ledsnar eftersom de efterhand upplever sig ha svårt att inom den egna organisationen få gehör för ”sina” frågor och ansvarsområden.

I praktiken innebär polismyndigheternas bristande arbete med strukturerade hot- och riskbedömningar, att kommunstyrelserna har svårt att ta ansvar för trygghet och säkerhet i den egna kommunen. Kritiken mot polisens bristande närvaro i det lokala brottsförebyggande och trygghetsskapande arbetet har samtidigt knappast kommit från socialchefer eller kommunalråd. Sällan har synpunkter framförts från polisstyrelsen och lika sällsynt är det numera att ideella organisationer, såsom kvinno- och brottsofferjourer, på allvar ställer krav på polisen för att få till stånd en förändring. I dag saknas därför i stor utsträckning lokala kravställare på hur polisen ska sköta denna del av sitt uppdrag. Detta är antagligen ett av problemen varför det varit så svårt att komma vidare i dessa frågor – lokalsamhället har inte varit tillräckligt intresserat av att få till varaktiga förändringar.

Samtidigt vet vi att polisens arbete med strukturerade hot- och riskbedömningar ytterst är en fråga om liv eller död. En utebliven hot- och riskbedömningar kan i värsta fall innebära att den drabbade blir utan hjälp, stöd och skydd, med konsekvens att personen ”tvingas” att återvända till den destruktiva relationen.

Avslutningsvis ser vi att såväl Rikspolisstyrelsen som flera polismyndigheter verkligen försöker utveckla och förbättra polisens arbete i dessa frågor. Vi kan också konstatera att många brottsoffersamordnare och andra enskilda poliser gör ett mycket bra arbete. Men faktum kvarstår att det fortfarande finns polismyndigheter som inte tar frågor om brott i nära relationer på allvar. Vi kommer därför fortsätta att följa, granska och debattera polisens arbete!

Magnus Lindgren
Generalsekreterare
Stiftelsen Tryggare Sverige