Trygghet i tunnelbanan?

DN har senaste tiden haft en artikelserie i tre delar om ”Tryggheten i tunnelbanan” (25 och 27 januari samt 2 februari). Rubrikerna på de två första delarna var ”En kväll i tunnelbanan – där våld är vardag” respektive ”Ändstationerna är farligast i tunnelbanan”.

I dag publiceras seriens tredje del, ”På kvällstid samlas gängen. Vi är måltavlor” (2 februari). I artikeln intervjuas bland annat två biljettkontrollanter. De beskriver att deras arbetssituation har blivit allt svårare under senare år med ökat våld och hot, vilket bland annat medför att de inte vågar framträda med namn eller ställa upp på bild. De berättar att de varit målsägande i ett 30-tal rättegångar, varav de flesta har gällt hot mot tjänsteman. En av biljettkontrollanterna säger: ”Privat undviker jag vissa tunnelbanor kvällstid”.

Efter att ha tagit del av artikelserien kan vi konstatera att det är en skrämmande utveckling som beskrivs, inte minst i dagens artikel. Det är tydligt att rättssamhället i viss mån har abdikerat och tillåter att olika gäng har tagit över vissa platser i tunnelbanan. Det kan inte få fortsätta.

Konsekvensen blir dels att många personer väljer att inte åka kollektivt, dels en arbetsmiljö där biljettkontrollanter och annan personal, får utstå hot, knuffar och spott. Det är alltså inte konstigt att våld och hot i arbetslivet ökar, och det handlar inte om en ökad anmälningsbenägenhet eller att toleransen mot våld i samhället har minskat. Som en av de intervjuade i artikeln ovan själv uttrycker saken ”det man anmälde för fem år sedan är vardagsmat i dag”.

Frågan alla inblandade måste ställa sig är givetvis, vad kan vi göra för att vända denna utveckling?

En trygg och säker tunnelbana, likväl som övriga kollektivtrafik, är ett måste om målet att fördubbla andelen resor i kollektivtrafiken till 2020 ska uppnås, som det så kallade Fördubblingsprojektet har som målsättning. 

Stiftelsen Tryggare Sverige arbetar tillsammans med branschorganisationen Svensk Kollektivtrafik med ett uppdrag som rör trygghet i kollektivtrafiken. I uppdraget ingår att besvara några grundläggande frågor: Vilka är otrygga? Varför är man otrygg? Var är man otrygghet? Frågor som kräver sina svar för att kunna öka tryggheten i kollektivtrafiken?