Ta din unge och spring – sammanfattning av debattkväll

I måndags den 20 februari samlades ett 50-tal journalister, poliser, lärare, rektorer med flera på Pressklubben i Stockholm för att debattera situationen för barn som utsätts för brott i skolan. Utgångspunkten var en rykande färsk bok, Ta din unge och spring – Om barn som utsätts för brott i skolan, från den oberoende stiftelsen Tryggare Sverige.

Skolan är en av de vanligaste brottsplatserna för barn och ungdomar, ändå kallar vi inte alltid de brott som inträffar i skolan för misshandel, sexuella trakasserier eller olaga hot. I stället samlas brott som begås i skolmiljö under begreppet ”mobbning”.

Boken handlar om Julia som blev slagen av en tjej i skolan och om Markus som trakasserades av sina klasskamrater nästan varje dag under flera års tid. Stort fokus riktas dessutom på hur skolorna agerade efter dessa händelser. Den aspekten fick även stort utrymme under debatten, en livlig och engagerad diskussion om hur skolan och andra aktörer agerar samt bör agera efter att brott begåtts i skolmiljö tog fart.

Samhällsjournalisten, tillika författaren av den aktuella boken, Matilda Rangborg pratade inledningsvis om att skolan ofta ses som en ”låtsasvärld”, en plats där det som sker inte är på riktigt. Under debatten var det flera personer som bekräftade den bilden. Matilda ifrågasatte ordet mobbning, som i själva verket rymmer flertalet olika typer av brott, till exempel ofredande och misshandel. Varför kallar man det inte för vad det egentligen handlar om? Hon berättar vidare om Julia som slagits i skolan och därefter blivit bemött på ett totalt otillfredsställande sätt av skolan. Vi får höra om Markus, som blev trakasserad i skolan dagligen i flera år och om hans föräldrars maktlöshet. Skolan är en av de vanligaste brottsplatserna för barn och ungdomar. Dock räcker det att två barn har det såhär för att boken skulle behöva bli skriven, sa Matilda.

Matilda Rangborg berättar vidare om att många finns till för att hjälpa barn, bland annat Barnombudsmannen och Barn- och elevombud. Det finns likabehandlingsplaner och andra dokument för att motverka mobbning. Trots detta så fungerar det inte, varför?

Ytterligare en aspekt i sammanhanget är det faktum att kommuner ser sig själva som offer, som intar försvarsställning och anlitar jurister för hundratusentals kronor för att vinna då ett barn begärt skadestånd. Denna process leder till i vissa fall till ytterligare kränkning för den elev som redan befinner sig i ett utsatt läge.

Julia, vars berättelse beskrivs i boken, fanns på plats under debatten. Hon berättar att hon mått mycket psykiskt dåligt efter misshandeln och att hon går i terapi hos BUP. Hon är 50 procent sjukskriven från gymnasiet och hon känner att det är en mycket lång väg kvar till ett bättre mående. Julia beskriver hur hon blev omkringkastad mellan rektor, lärare och skolsyster. Hon kände att ingen tog ansvar.

Jonas Hellström som arbetar som gymnasielärare menar att man ofta har fina intentioner i skolan, men att det inte alltid fungerar. Hellström bekräftar att det finns en bild av skolan som en låtsasvärld, en absurd plats. Han har mött elever som inte tycker att det är lika allvarligt att slå någon i skolan som någon annanstans. Han säger att det finns planer och en massa döda dammiga dokument i skolan. Skolexperten Niklas Odén fortsätter på samma spår och menar att det inte alls råder någon brist på uppdrag och dokument. Däremot vet inte lärare, rektorer och skolverket hur man ska agera, vad man ska göra. Man vet inte vilka metoder som fungerar. I stället fortsätter man använda metoder som kan vara kontraproduktiva.

Socionomen Ann Hellströmer målar upp en dyster bild av hur det fungerar ute i skolorna. Många som går igenom skolan kommer ut på andra sidan och är inte längre hela människor. Hon berättar hur elever sagt att det är som om lärarna går med påsar på huvudet. En annan elev hade formulerat att skolan skulle vara en bra plats, om det inte gick barn och elever där.

Barn- och elevombudet Lars Arrhenius menar att det finns en tolerans för våld och hot i skolan likväl som i övriga samhället. ”Lite får man tåla” tycks vara en mentalitet som råder. Även Arrhenius hävdar att skolorna inte vet hur de ska agera. Han tilläger också att det är kommunerna som har det yttersta ansvaret och att man inte bör lämpa över allt ansvar på lärare och rektorer. Han beskriver hur han ofta är i kontakt med elever som känner sig ifrågasatta. Det är samma fenomen som när sexualbrottsoffer blir ifrågasatta.

Jan Landström, brottsförebyggare, pekar på vikten av miljön kring skolan. Han menar att en lösning kan vara att bygga in skolor i miljöer där vuxna rör sig naturligt, till exempel i köpcentrum. Den miljö som ofta råder i skolor medför att lärarna har ett omöjligt uppdrag, det går inte att övervaka allt som händer.

De som upplevt brott i skolan eller som sett det på nära håll, vilka önskemål har de?

Julia vill att yngre människor ska åka ut i skolorna och informera om brott, då lyssnar eleverna mer än om det är en äldre person. Julias pappa trycker på att lärarna behöver känna till vilka befogenheter de har. Julias mamma önskar att föräldrars röster ska bli hörda, och att man inte ska vara tvungen att blanda in advokater.

Jonas Hellström pekar på att lärare behöver större utrymme för att sköta sitt arbete. Medan polisen Ulf Brännström tycker att det behövs fler unga uniformerade poliser i skolan. Ann Hellströmer önskar sig stödcentrum för unga brottsoffer i samtliga Sveriges kommuner. Slutligen uttrycker Barn- och elevombudet Lars Arrhenius sin önskan om att vuxna ska bli bättre på att lyssna och att frågan måste prioriteras.