Svensk polis i kris - men det går att utveckla verksamheten

Under de senaste veckorna har svensk polis varit föremål för stark kritik. Kritiken har bland annat handlat om att man, trots 3 000 nya poliser och ökade resurser, struntar i larm om pågående brott samt att de personuppklarade brotten inte ökat nämnvärt. Frågan är därför vad som krävs för att effektivisera polisen och därmed minska brottsligheten och öka tryggheten i samhället?

I början av 1990-talet var brottsligheten hög och otryggheten påtaglig i New York. Dagligen rapporterade media om grova våldsbrott, det ena värre än det andra, och hamnade man ett kvarter fel på Manhattan kunde det gå illa. Narkotikabrottsligheten var ett allmänt inslag i gatubilden. I dag, cirka 20 år senare, är bilden helt annorlunda. Den anmälda brottsligheten har minskat med närmare 80 procent sedan 1990, och minskningen verkar fortsätta. Utvecklingen är inte chimär; flera studier visar att resultaten inte kan hänföras till en minskad anmälningsbenägenhet eller att brottsligheten ”flyttat”.

Samtidigt som situationen i New York och i många andra amerikanska städer har förbättrats, har utvecklingen i Sverige varit den motsatta. Under de senaste 20 åren har den anmälda brottsligheten ökat med över 20 procent. Vid ungefär två tredjedelar av samtliga polisanmälda brott sker ingen förundersökning överhuvudtaget eller så blir förundersökningen nedlagd i ett tidigt skede, inte sällan i princip direkt efter anmälningstillfället. Endast en mindre del av förundersökningarna leder till åtal och ännu färre till fällande dom, ofta lång tid efter att brottet inträffat. Till denna allvarliga bild ska läggas att den organiserade brottsligheten breder ut sig, också utanför storstäderna. De systemhotande brotten som ofta inkluderar övergrepp i rättssak och utpressning ökar och allt fler myndighetsföreträdare och företagare hotas eller utsätts för våld. Dessutom får de som drabbas av brott inte alltid hjälp, stöd och skydd, vilket de har rätt till enligt svensk lagstiftning och internationella dokument om mänskliga rättigheter. Många är också de som har beskrivit att de i dag känner sig betydligt tryggare på Manhattans gator än på till exempel Stockholms eller Malmös gator en sen kväll.

Vad är det då för trollkonster som politiker, polisen och andra aktörer har använt sig av i New York för att få till stånd denna förbättring? Utgångspunkten för förändringsarbetet var att allt fler aktörer började ifrågasätta den höga brottsligheten eftersom den medförde att människor inte ville bosätta sig i New York, att företag inte ville etablera sin verksamhet där och att turisterna undvek staden.

Med borgmästare Rudy Giuliani i spetsen och under ledning av polischefen Bill Bratton tillsattes många nya poliser vilket delvis har varit en bidragande orsak till att brottsligheten i New York inte har varit så låg sedan 1960-talet. Med det är långt ifrån hela sanningen, för nedgången fortsätter trots att antalet poliser har minskat. Bratton själv menar att det handlar mer om ledarskap än om antalet poliser.

Andra förklaringar till den positiva utvecklingen är att fängelsepopulationen i USA aldrig har varit större. Detta skulle alltså innebära att återfallsförbrytare inte får tillfälle att begå upprepade brott. Men samtidigt visar statistik att några av de delstater där fängelsepopulationen är lägre än genomsnittet i USA har haft den största minskningen i antalet anmälda brott.

En annan förklaringsmodell handlar om hur brottsligheten minskade till följd av att crack blev mindre populärt i början av 1990-talet. Och det stämmer för mord och vissa andra grova brott medan andra brott inte påverkades. Narkotikaanvändningen i övrigt är dessutom fortfarande ett mycket påtagligt problemen i USA.

När vi frågar forskare och poliser i New York har de emellertid helt andra förklaringar till den exempellösa nedgången av brottslighet. Professor Robert McCrie på John Jay College of Criminal Justice i New York pekar på två avgörande åtgärder. Den ena förklaringen är utvecklandet av CompStat; ett datorprogram som ger polisen en aktuell bild av på vilka platser det finns brott och ordningsstörningar. Upprinnelsen till införandet av CompStat var bejakande av ny teknik för att bekämpa brott. Den andra förklaringen som McCrie pekar på är nya arbetsmetoder inom polisen. Det handlar främst om managementfrågor. Plötsligt fick mellanchefer inom polisen krav på sig. De ställdes till svars för brottsutvecklingen i sina distrikt. Borgmästaren och högsta polisledningen krävde resultat.

Samtidigt som polisen i New York började förbättra sitt arbete, bland annat genom en tydlig ledning och styrning samt uppföljning av fattade beslut, klev andra aktörer fram. Det handlar främst om fastighetsägare som var trötta på att den negativa spiralen med omfattande brottslighet, påtaglig otrygghet och minskade fastighetsvärden. Man började gå samman i så kallade BID:S (Business Improvement Districts) där fastighetsägare, handlare, ideella aktörer m.fl. började samverka i syfte att ta ansvar för sitt närområde. De åtgärder som vidtagits för att öka tryggheten har bland annat handlat om förbättrad belysning och översyn av buskage etc., men framför allt om att skapa en levande och attraktiv miljö.

Erfarenheterna från New York visar att det inte krävs något hokus pokus för att förändra den negativa utvecklingen i Sverige. Det handlar om ett långsiktigt förtroendeskapande arbete som utöver att genomföra kartläggningar av problembilder, bland annat innehåller strukturerad samverkan mellan olika aktörer i lokalsamhället samt, framför allt, uppföljningar av fattade beslut och genomförda åtgärder. För att uppnå en verklig förändring måste också chefer på olika nivåer ta sitt ansvar och kräva förändringar, göra uppföljningar, rätta till, belöna goda prestationer och tillrättavisa de som inte vill jobba enligt de nya prioriteringarna.

En absolut förutsättning för att komma vidare inom området är emellertid att säkerställa en lokalt förankrad polis. För snart 50 år sedan förstatligades polisen vilket innebär att kommunerna sedan dess saknat den kanske viktigaste komponenten för att kunna skapa trygghet i lokalsamhället, nämligen en aktiv lokal polis. Formerna för hur en sådan lokal polis ska organiseras måste naturligtvis diskuteras närmare, men det är den lokala polisen som måste vara basen för kommunernas brottsförebyggande och trygghetsskapande verksamhet. Det är i dagsläget en omöjlighet för kommunstyrelserna att ta ansvar för trygghet och säkerhet i sin kommun eftersom man i praktiken inte har någon möjlighet att påverka polisens verksamhet i kommunen.

Samtidigt vet vi att brottsligheten i New York fortfarande är hög. Kanske amerikanarna kan lära sig något om vårt välfärdsystem för att få ner brottsligheten ytterligare?

Magnus Lindgren
Generalsekreterare
Stiftelsen Tryggare Sverige

Ulf Malm
Jurist