Samhällets svek mot Carla Saado

Under de senaste åren har Stiftelsen Tryggare Sverige rapporterat om stora och grundläggande brister i polisens hantering vid ärenden som rör brott i nära relationer. Ibland blir konsekvenserna av dessa brister förödande som till exempel i fallet Carla Saado. Morgonen den 29 november 2010 mördades Carla av sin före detta man i Huskvarna. Anledningen var att hon ville ha ensam vårdnad av barnen.

Vi har från första stund följt hanteringen av detta ärende, bland annat genom kontinuerlig dialog med Carlas familj som, tillsammans med många andra personer, uttryckt sin bestörtning över hur ärendet hanterats av såväl polis som åklagare.

Eftersom den självklara och av många förväntande reaktionen från sam­hällets sida uteblivit anmälde vi rättsväsendets agerande till JO. 

Frågor som kräver svar
I JO-anmälan har vi formulerat ett antal konkreta frågor som kräver svar. Den övergripande frågan är hur det kan komma sig att polisen underlät att vidta akuta hjälp-, stöd- och skyddsåtgärder, särskilt då jouråklagaren fattade beslut om att inte frihetsberöva den misstänkte. Detta gäller utifrån den hotbild som förelåg mot Carla (dödshot och tidigare vålds­brottslighet), mot barnen (dödshot och misshandel) och mot Carlas föräldrar (dödshot). Till detta kommer uppgifter om innehav av illegalt skjutvapen. Utöver detta borde barnperspektivet ha utgjort en särskild grund för ett skyndsamt agerande.

Andra frågeställningar som vi bad JO granska handlar om:

• Hur kan det komma sig att olaga hot av denna dignitet i kombination med uppgifter om misshandel av den 13-åriga dottern som, tillsammans med sin yngre bror, dessutom befann sig i den misstänktes bostad bedöms som otillräckligt för ett an­hållande?
• Hur kan det komma sig att polisen inte gjorde en initial struk­turerad hot- och riskbedömning (riskanalys) utifrån den så kallade SARA-modellen i enlighet med direktiv från Rikspolisstyrelsen?
• Hur kan det komma sig att polisen inte omedelbart kontaktade socialjouren när uppgifter framkom att barnen befann sig i akut livsfara?
• Hur kan det komma sig att polisen, trots givna direktiv från jour­åklagaren, underlät att omgående på morgonen den 29 november 2010 underrätta lokal åklagare om ärendet?  

JO kritiserar polisen
I onsdags (16/5) kom JO:s beslut (Dnr 1703-2011) där polismyndigheten kritiseras för att inte ha skaffat sig bättre underlag för sin bedömning av allvaret i hotet. Myndigheten kritiseras även för att inte ha gjort något för att förvissa sig om att barnen inte for illa. Vidare får jouråklagaren kritik för sitt passiva sätt att utöva förundersökningsledningen och för att helt ha åsidosatt sin dokumentationsplikt.

Detta är befogad kritik. I sitt beslut konstaterar emellertid JO att det inte stod i myndigheternas makt att förutse det som inträffade morgonen efter det att Carla Saado vänt sig till polisen. Vidare menar JO att det är långtifrån möjligt att slå fast att ett mer aktivt förhållningssätt hos polis och åklagare skulle ha förhindrat händelsen. JO säger sammanfattningsvis att den kritik som nu riktas mot myndigheterna därför inte ska uppfattas så att dessa kan hållas ansvariga för Carla död. 

Mordet hade kunnat förhindras
En genomgång som vi gjort av de närmare omständigheterna i samband med Carla Saados död visar emellertid att det förelåg åtskilliga riskfaktorer för upprepad brottslighet. Det handlar till exempel om tidigare våld mot partner, aktuellt hot mot partner, upptrappning, annan kriminalitet samt uppgifter om tillgång till vapen. Vi menar därför att mordet hade kunnat förhindras om Jönköpingspolisen genomfört en strukturerad hot- och riskbedömning (riskanalys). 

Hanteringen av ärendet präglas av ett bristande offer- och barnperspektiv, där vare sig Carlas eller barnens grundläggande rättigheter i form av hjälp, stöd och skydd tillvaratagits. Vi finner det därför mycket märkligt att ingen har kunnat ställas till svars för de misstag som har begåtts i samband med mordet.

Detta kan inte få fortsätta! Som ett led i att tvinga polis och åklagare att ta denna typ av brott på allvar kräver vi därför att lagstiftaren inför ett obligatoriskt anhållande vid brott i nära relation - en ”lex Carla”.

Magnus Lindgren
Generalsekreterare
Stiftelsen Tryggare Sverige