(O)skyddad på Internet

Som ett efterspel till sommarens händelser i Oslo och på Utöya har diskussionerna förts i media om vilket publicistiskt ansvar tidningarna har för det så kallade näthat som förekommer i tidningarnas anonyma läsarkommentarer. Argumenten har varierat från att helt stänga kommentarsfälten till fortsatt anonymitet.

Debatten har trots sin intensitet inte berört den juridiska problematik som ligger till grund för att publikationer och bloggsidor, med eller utan ansvarig utgivare, ostört kan fortsätta med grova förtals- och ärekränkningsbrott utan juridiskt efterspel.

Inte heller har debatten behandlat den kraftiga ökningen av ärekränkningsbrott. Mellan 1975 och 2010 har antalet anmälningar om denna typ av brott, dvs. förtal och förolämpning, ökat från 598 till 11 326 stycken. Från att ha utgjort knappt 1 procent av totala antalet anmälda brott utgör i dag ärekränkningsbrotten nästan 10 procent.

Förklaringen till ökningen är bland annat den stora spridningen av förtal, hot och trakasserier som sker anonymt på Internet. Det är synligt för alla, sprids till flera och försvinner inte lika lätt i tidens töcken. Men det är inte heller lika enkelt som tidigare att vifta bort med att det är väl ”inget att bry sig om” då det är så många fler som drabbas.

Internet är vare sig en frizon eller en unik plats för brottsligt beteende, lika lite som andra platser där människor möts och kommunicerar. För den som utsätts skapar det många gånger lika stor otrygghet, rädsla och förtvivlan oavsett om övergreppen sker vid personligt möte, per telefon eller via Facebook. Den så kallade virtuella världen är och förblir en del av vår gemensamma verklighet och regleras av precis samma lagar och regler som övriga samhället.

Problemet är dock att lagstiftningen inte är anpassad till den tekniska utvecklingen som skett på det publicistiska området. Regeringen gav därför i uppdrag till Yttrandefrihetskommittén 2008 att utreda och lämna förslag till lösningar av olika problem på det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga området. Ett andra delförslag kommer att presenteras den 20 december i år. Frågor som diskuteras är bland annat om skyddet för enskildas integritet och privatliv i Tryckfrihetsförordningen (TF) och Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) bör stärkas, samt om det är möjligt att stärka enskilda personers ställning i förhållande till medieföretag om de utsätts för brott i medierna, dock utan att tryck- och yttrandefriheten på något avgörande sätt inskränks.

De lagar vi har idag förmår inte heller skydda de redan brottsdrabbade som ”hängs ut” på nätet på bloggar och hemsidor eller andra så kallade sociala medier. Bilder på drabbade eller hela brottsutredningar kan vara utlagda på bloggsidor för läsare att kommentera. Oftast är det kvinnor vilka gjort polisanmälningar om misshandel och/eller våldtäkt som förtalas och ärekränks på dessa webbsidor.

Förklaringen handlar dock inte enbart om en omodern lagstiftning, dessa brott är ofta lågprioriterade av polis och åklagare då förtal och ärekränkning av gammal hävd och tradition ses i Sverige som händelser mellan privatpersoner vilket inte angår det övriga samhället i någon större utsträckning. En inställning som resulterat i att det svenska samhället idag ”målat in sig” i ett hörn vad gäller dessa brott när de uppträder på Internet. Enligt nuvarande svensk lagstiftning får inte en åklagare åtala vad gäller förtal och ärekränkning om det inte är ”påkallat ur allmän synpunkt”. Det är den som ärekränks som måste åtala och själv stå för de kostnader som en rättsprocess innebär. Något som mycket få människor har möjlighet till.

Den historiskt förankrade inställningen till förtal och ärekränkningsbrotten har resulterat i att det svenska rättsamhället idag inte förmår skydda människor från att drabbas av dessa brott på Internet. Rättsamhällets inbyggda passiva förhållningssätt till dessa brott får också den olyckliga konsekvensen att brottsdrabbade människor kan komma att undvika att anmäla brott, eller att vilja vittna om brott, då de riskerar att ”hängas ut” i cyberrymden för tid och evighet. Något som i sin tur direkt motverkar såväl det brottsförebyggande och brottsbekämpande arbetet inom en rad områden, såsom till exempel ungdomsbrott, brott i nära relation och organiserad brottlighet. Detta är naturligtvis förödande om samhället ska kunna vara tryggt och säkert för sina medborgare att leva och verka i. Frågan är därför om det verkligen är privatpersoner, och inte samhället, som ska ta ansvaret för att stävja denna typ av brottslighet.

För att komma till rätta med denna negativa utveckling finns enligt vår uppfattning två åtgärder som bör vidtas. För det första bör straffskalan för förtal och ärekränkning höjas så att denna typ av brott faller under allmänt åtal. Därmed skulle det inte längre vara upp till den enskilde individen att driva och bekosta processen. För det andra bör det säkerställas att alla som utsätts för brott, oavsett om det sker på nätet, i skolan eller på arbetsplatsen, får hjälp och stöd.

/ Anna Palm