Ny affischkampanj för att motverka brott i nära relation

Tidigare i veckan besökte statsminister Fredrik Reinfeldt Söderortspolisen i Stockholm och diskuterade frågor som rör polisens arbete för att förhindra brott i nära relationer. Mötet var det första en rad möten där Reinfeldt kommer åka runt och träffa människor i verksamheter som arbetar med att förhindra, eller är offer för, våld i nära relationer över hela Sverige och ha det som underlag när framtida resurser ska fördelas.

Vi välkomnar statsministerns initiativ då det har ett viktigt signalvärde om vikten av dessa frågor, inte minst inom polisen.

Samtidigt har Regeringen har beslutat att ge Rikspolisstyrelsen i uppdrag att genomföra en informationskampanj avseende brott i nära relationer, inklusive hedersrelaterat våld och förtryck. Syftet med kampanjen, som är en fortsättning och vidareutveckling av kampanjen ”Kom till oss” som polisen genomförde 2009, är att uppmuntra till att fler av brotten polisanmäls.

För uppdraget, som kommer att pågå mellan 2011 och 2013, tilldelas Rikspolisstyrelsen 14 miljoner kronor. Målgrupper för kampanjen är både de som är direkt utsatta för brott och de som bevittnar brott.

En ny affischkampanj är emellertid det sista svensk polis behöver. Istället borde man ägna sin tid åt att, en gång för alla, se till att det genomförs strukturerade hot- och riskbedömningar i samtliga ärenden som gäller brott i nära relation. Först när dessa åtgärder är genomförda är det på sin plats att bedriva affischkampanjer där man uppmanar personer som drabbas av brott i nära relationer att anmäla brotten, annars blir risken uppenbar att vi ”säljer skinnet innan björnen är skjuten”.

De krav som Stiftelsen Tryggare Sverige riktar mot svensk polis för att förbättra det framtida arbetet med när det gäller brott i nära relationer handlar om:

• Ta ”hotbrotten” på mycket större allvar än vad som varit fallet genom åren. När polisen får kännedom om denna typ av brott får den drabbade i princip inte lämna platsen innan polisen försäkrat sig om att vederbörande inte hotas igen. Vid behov måste polisstationer upplåtas för hotade personer i akuta situationer.
• Bygg upp en utredningsverksamhet som fungerar dygnet runt i hela Sverige där det säkerställs att polisen dels utreder dessa brott på ett professionellt sätt (specialister som tar över redan på plats i bostaden, den så kallade ”Kojak-modellen), dels genomför strukturerade hot- och riskbedömningar.
• Utställ garantier för att det vid denna typ av brott omgående tas beslut om att inleda förundersökning och att brotten blir färdigutredda senast inom 3 veckor, om det är operativt möjligt (”fördröjd rättvisa är förnekad rättvisa”).
• Garantera att samtliga personer som anmäler att de utsatts för brott i nära relationer i princip omgående får ett målsägandebiträde (dessutom bör alla målsägandebiträden på sikt vara advokater). Observera att det är den brottsdrabbades behov och situation som ska vara styrande och inte rättsväsendets väl och ve.
• Säkerställ att de drabbade redan från anmälningstillfället får konkret information om möjligheter till hjälp, stöd och skydd samt vart man kan vända sig vid missnöje med polisens bemötande och/eller ärendets hantering. Alltså, snarare än att ännu en gång utbilda om vikten av att arbeta aktivt med dessa brott, upplys de drabbade om deras rättigheter. Istället för att ge enskilda poliser i yttre tjänst ytterligare ett åtgärdskort att stoppa i benfickan, ge de brottsdrabbade checklistor så att de själva och med hjälp av sina målsägandebiträden kan säkerställa att de får sina grundläggande mänskliga rättigheter tillgodosedda.
• Polisens förtroendekapital kommer att påverkas negativt om denna satsning inte får det genomslag som regeringen förutsätter. Ge därför de lokala polisstyrelserna ett tydligt ansvar för att ovanstående åtaganden genomförs. Det är väl just poängen med att ha folkvalda styrelser för viktiga statliga verksamheter. Folkvalda politiker har redan idag erfarenheter av andra viktiga områden där man måste ställa ut ”garantier” för att befolkningen ska sätta tilltro till offentliga verksamheter; olika slags ”vårdgarantier”, krav på kvalitetsmätningar och olika garantier i skola, vård och omsorg gör att politikerna i polisstyrelserna inte borde vara främmande för att vara med och ställa ut garantier också inom brottsutredningsområdet.
• Säkerställ att Rikspolisstyrelsen löpande inspekterar och till sin styrelse avrapporterar hur de enskilda polismyndigheternas arbete förbättras när det gäller brott i nära relationer. Det är riksdagsmännen som måste säga ifrån om de prioriteringar som gjorts av regering och Riksdag inte blir verkställda. Riksdagsmännen i styrelsen är de garanter som finns för att också Riksdagen som helhet (och resten av det politiska systemet) fortlöpande kan känna stort förtroende för den verksamhet som polisen bedriver.