Fjärrpolis istället för närpolis

Polisens roll i samhället bygger på tanken om en lokalt förankrad polis som genom personkännedom och kunskap om den lokala problembilden kan förebygga och förhindra de problem som uppstår. Det är den klassiska närpolisen.

Under de senaste decennierna har svensk polis varit föremål för flera stora reformer som i grunden har förändrat förutsättningarna för polisverksamheten. Den största inträffade 1965 då ansvaret för och inflytandet över polisen flyttades från kommunerna till staten. Några år senare slogs de 119 polismyndigheterna ihop till 24 länsmyndigheter som strax därefter blev 21 självständiga polismyndigheter.

Även om det förstås finns samordningsvinster och andra fördelar med dessa reformer har de alla bidragit till att fjärma polisen från medborgarna. Nu har ett nytt steg tagits i den processen i och med beslutet om en centraliserad polis och avskaffandet av de lokala polisstyrelserna.

Ökad centralisering
I vårt grannland Norge pågår liknande diskussioner i efterdyningarna av 22 julikommissionens kritik mot polisens agerande i samband med massmorden på Utöya och bomben mot regeringskansliet i Oslo. I den nyligen presenterade statliga utredningen Politianalysen (NOU 2013:9) föreslås en ökad centralisering för att möta de framtida utmaningarna.

Kriminologen och professorn Paul Larsson vid Polishögskolan i Norge beskriver utredningen som ett beställningsverk där man anpassat diagnosen utifrån en förbestämd medicin; ökad centralisering. Liknande kritik har jag själv och polisprofessorn Bo Wennström vid Uppsala universitet riktat mot den svenska Polisorganisationsutredningen (SOU 2012:13). Motsvarande debatt förs även i Danmark där professor Fleming Balvig publicerat en kritisk bok om den danska polisreformen Verdens bedste politi, Politireformen i Danmark 2007-2011, som inneburit betydande centraliseringar.

Enligt Larsson kommer konsekvensen av den norska centraliseringen bli fler bilpatruller, mer utryckningsverksamhet och mindre lokalkunskap. Dagens närpolis kommer alltså att ersättas av en fjärrpolis med några få brottsförebyggande specialister istället för en polis med generalister där det brottsförebyggande uppdraget genomsyrar all verksamhet, en utveckling vi redan ser i vårt land.

Behov av förändring
Mot bakgrund av de senaste årens rapporter från Riksrevisionen, Statskontoret, Brottsförebyggande rådet m.m. om långa utredningstider, bristande styrning och effektivitet samt mycket låg brottsuppklaring, särskilt av de vanligaste brotten, torde det vara tydligt för alla att svensk polis behöver reformeras. Frågan är om medicinen är en centraliserad polis och minskat politiskt inflytande.

Polisens största problem är att kulturen, den s.k. poliskulturen, tillåts vara bestämmande för vad som blir utfört inom polisverksamheten. Detta i förening med den brist på styrning av verksamheten som Justitiedepartementet stått för leder ofelbart bort från målet.

Det är också dessa faktorer som kritiseras i den norska 22 julikommissionen. De gör bland annat att tagna beslut aldrig blir genomförda utan dras i långbänk samt att något ansvarsutkrävande aldrig görs utan verksamheten tillåts bara fortsätta i tidigare hjulspår.

Ansvarsutkrävande
De enskilt viktigaste åtgärderna för att utveckla svensk polis handlar om en tydlig ledning och styrning från den högsta toppen samt uppdelning av verksamheten i flera olika ”resultatenheter”.

Här finns det stora lärdomar att dra från andra länder, inte minst USA där brottsligheten minskat markant under de senaste 20 åren. I New York har den anmälda brottsligheten minskat med cirka 80 procent sedan 1990-talets början. Staden har färre mord per invånare än år 1961, men nedgången sker på bred front och inkluderar våldtäkter, misshandel, rån, inbrott, bilstölder och brott som begås i skolorna. Enligt federala polisen FBI räknas New York nu som en av USA:s säkraste städer.

I en nyutkommen bok The city that became safe söker den amerikanska professorn Franklin Zimring förklarningar till brottslighetens nedgång i New York. Det som utmärker New York är, enligt Zimring, polisens förändrade arbete. Alla är inte överens om exakt vilka polisiära metoder som starkast bidragit till effekten, men det står klart att den så kallade Compstat-modellen visat sig ha gett mycket goda resultat. Den går i korthet ut på att en starkare samordning av polisens arbete, en lokal förankring och tydlig ansvarsfördelning och press uppifrån på att lägre chefer, och poliserna på gatan, gör sitt jobb.

I Storbritannien har man valt en liknande väg genom en tydlig lokal styrning via folkvalda så kallade sheriffer, Police and crime commissioners, för att effektivisera polisens verksamhet.

Mot bakgrund av detta är det förvånande hur de nordiska länderna, tvärtemot forskning och beprövade erfarenheter, kommer fram till att lösningen på de problem som finns inom polisverksamheten är en ökad centralisering.

Vad är det egentligen för krafter som styr polisverksamheten?

Magnus Lindgren
Generalsekreterare
Stiftelsen Tryggare Sverige