Det finns inga brottsoffer

Under åren har det funnits många som kritiserat begreppet ”brottsoffer” för att i onödan sätta en offerstämpel på den drabbade. Kvinnojourerna stod länge upp och hävdade att ordet ”offer” har undertoner av passivitet. De använde därför länge istället termen ”överlevare”. Liknande kritik har framförts av Riksorganisationen mot sexuella övergrepp (HOPP), som tidigare talade om ”hjältar”, snarare än om offer.

Under senare år har dock allt fler accepterat ”brottsoffer” som ett samlingsbegrepp för personer som utsatts för brott. Argumentet har främst varit att ”ju mer man använder ett begrepp desto mindre laddat blir det”. Det stämmer för personer som i sina yrken eller genom sitt engagemang möter brottsdrabbade. För den enskilde som drabbas och benämns ”offer” kvarstår dock ofta känslan av utsatthet, ensamhet och svaghet. Det finns personer, särskilt kvinnor och barn, som under lång tid utsatts för mycket integritetskränkande brott där begreppet brottsdrabbade vid en första anblick kan tyckas passa mindre bra eller rent av dåligt och inte alltid ”räcka till” för att beskriva den utsatthet och sårbarhet som man känner. Detta måste självklart respekteras. Däremot är det viktigt att inte samhället använder begreppet ”brottsoffer” eftersom det ger utrymme för att tycka ”synd om” snarare än vidta konkreta åtgärder för den drabbade. Därför är det nu dags att ändra benämningen i dess helhet!

Genom att framställa en person som ett passivt offer istället för ett handlande subjekt fråntas den drabbade, ofta helt i onödan, sin egen initiativförmåga. Många som drabbas av brott är emellertid långt ifrån svaga och hjälplösa. Däremot kan man till följd av det inträffade känna sig rådvill och ha svårt att tillvarata sina rättigheter. Att bli stämplad som ”brottsoffer” försvårar ytterligare eftersom den drabbade lätt får uppfattningen att han eller hon inte kan påverka eller förändra sin situation, vilket kan leda till en så kallad stigmatisering.

Stigmatiseringen uppstår som en konsekvens av följdhändelserna snarare än själva brottet, och kan beskrivas som en process där individer eller grupper av individer utpekas som avvikande och tillskrivs vissa egenskaper.

Ett viktigt konstaterande är därför att det egentligen inte finns några ”brottsoffer”. Däremot är det vanligt att människor och företag drabbas av brott. Följaktligen handlar det därför inte alls om att ”tycka synd om”, utan snarare om att säkerställa att brottsdrabbade får sina mänskliga rättigheter tillgodosedda i form av hjälp, stöd och skydd. Genom ett snabbt, professionellt och effektivt stöd kan de negativa skadeverkningarna reduceras eller i bästa fall elimineras.

Av denna anledning använder vi på Stiftelsen Tryggare Sverige istället det mer neutrala begreppet brottsdrabbade.