Asylsökande utsatta för människohandel - men ingen anmälan görs

Under år 2011 har Stiftelsen Tryggare Sverige medverkat i ett europeiskt projekt vid namn ”Safer Path”. Projektet syftar till att förbättra möjligheterna att identifiera och stödja personer som utsatts för människohandel, t.ex. asylsökanden. Stiftelsen Tryggare Sverige har därför gått igenom vilka insatser som görs för att identifiera om asylsökande är eller har varit utsatta för människohandel.

Enligt en intern rapport från Migrationsverket uppger personalen att de under år 2010 mött 250 personer som de misstänkt varit utsatta för människohandel, utan att anmäla detta. Till detta kommer en rapport från Sveriges Kommuner och Landsting från 2010 som visar att 176 minderåriga försvunnit från Migrationsverkets boenden. I många av dessa fall finns misstankar om att de kan ha utsatts för människohandel. Barnen hade uppvisat liknande beteende innan de försvann; varit nervösa, talat mycket i telefon etc. Åklagarmyndighetens slutredovisning för år 2010 redogör för 77 anmälda misstänkta fall av människohandel, varav 27 lett till åtal. Många fall där asylsökande misstänks vara utsatta för människohandel tycks alltså inte leda till anmälan. Det innebär också att de utsatta inte får den hjälp och det stöd och skydd de har rätt till enligt internationella riktlinjer och konventioner.

I februari i år offentliggjordes nya nationella riktlinjer för identifikation av personer som kan vara utsatta för människohandel. Nationellt Metodstödsteam mot människohandel för sexuella ändamål och prostitution tog fram riktlinjerna, som följts upp av massiva utbildningsinsatser av personalgrupper som kan tänkas komma i kontakt med personer som utsatts för människohandel, däribland Migrationsverkets personal.

En styrka är att dessa riktlinjer tagits fram av den grupp aktörer som tillsammans också ska samordna stödinsatserna till de utsatta som identifieras. Att utbildning sker är också en förutsättning för att riktlinjerna ska komma till praktisk nytta. Men det finns problem och hinder för att dessa insatser ska leda till att fler människor utsatta för människohandel blir dels identifierade och dels får den hjälp de har rätt till, visar Stiftelsens genomgång.

Många av dessa svårigheter är kopplade till det som i praktiken händer när en person rapporteras som misstänkt utsatt. Vid en anmälan inleds en förundersökning. Personen kan få stanna i Sverige under rättsprocessen, om förundersökningsledaren anser att den utsatte behövs, i rättegången. Annars sänds oftast den utsatte hem. Den som stannar i Sverige kan inte räkna med få ett boende eller stöd eller sysselsättning enligt en enhetlig praxis eller nivå. Delvis beror det på att det helt enkelt saknas nationella rutiner och regler, vilket hänger samman med att det även saknas en sammanhållande enhet som ansvarar för detta. Insatserna sker på ad hoc basis, ibland fungerar det bra, ibland mindre bra.

Reglerna som styr boende, stöd och sysselsättning för asylsökande är däremot standardiserade och samordningen av dessa insatser och ansvaret för dem har Migrationsverket. Därmed inte sagt att det alltid fungerar som det ska.

Efter anmälan om misstanke om människohandel, blir den utsatte ett vittne eller möjligen en målsägande i en rättsprocess. Fokus hamnar på att gripa förövarna. Stiftelsen Tryggare Sverige ser hur det ensidiga fokuset på gärningspersonen även kan innebära att färre fall blir anmälda. De som misstänker att en asylsökande kan ha utsatts för människohandel avhåller sig för att polisanmäla då de inte ser att en sådan anmälan skulle gagna den utsatte. Bättre vara asylsökande än utsatt för människohandel, är resonemanget. Personal på Migrationsverket som misstänkt att en asylsökande utsatts för människohandel menar också att detta inte påverkar hanteringen av asylprocessen och därmed har man överlåtit till den asylsökande/misstänkt utsatte att anmäla.

Ser man utifrån den utsattes perspektiv kan man fråga sig vad denne har att vinna på att bli formellt identifierad som utsatt för människohandel. Kommer en identifiering leda till hjälp, stöd och skydd? Hur ska den utsatte undvika att bli utsatt för repressalier i hemlandet, och vilka förutsättningar och alternativ finns? Risken finns att familjen drabbas på olika sätt om det i samband med rättegång blir känt att en familjemedlem utsatts för t.ex. sexuell exploatering. Sådana omständigheter kan avhålla en asylsökande från att själv anmäla att han eller hon utsatts för människohandel.

Förslaget att utsatta för människohandel av humanitära skäl ska kunna erhålla asyl har debatterats många gånger. Ett huvudargument emot det förslaget har varit att en sådan ordning skulle kunna leda till försämrad trovärdighet av vittnesmålen. En argumentation som återigen visar att det inte är den utsattes bästa som står i fokus i hanteringen av människor utsatta för människohandel, utan att gripa gärningspersonen.

Rättigheterna för en person som misstänks vara utsatta för människohandel finns upptagna i Europarådets konvention mot människohandel (2005) och förtydligades ytterligare i år (Directive of the European Parliament and of the Council on Preventing and combating trafficking in human beings, and protecting victims).

I dag den 18 oktober på ”Anti-Trafficking Day”, dvs. den europeiska dagen mot människohandel, finns det anledning att påminna om dessa rättigheter. Alla personer som misstänkts utsatta för människohandel ska villkorslöst erbjudas 30 dagars återhämtning med ordnat boende, vila, samtalsstöd och sysselsättning. Först när även Sverige inför en sådan ordning utformad utifrån den utsattas bästa, kan de som misstänker att en person utsatts för människohandel också göra en formell identifiering och anmäla med tillförsikt.

Ninna Mörner