24 000, eller så åker jag till Norge...

Ja, det händer inte så mycket här just nu. Förutom att första snön har kommit (och tinat bort till mitt stora förtret). Pluggandet och tragglandet med anatomikursen fortsätter i sin sedvanlig lunk, och snart börjar det faktiskt dra ihop sig till tenta igen. När jag skrivit den (under förutsättning att jag får godkänt naturligtvis) och vandrar ut från skrivsalen på Polacksbacken så kommer jag vara 1/6-sjuksköterska. Det är inte mycket, men det är en bit på vägen i alla fall! =)

Jag sitter annars och läser på Dagens Sjuksköterska att sjuksköterskestudenterna i Stockholm har gjort ett upprop mot de låga ingångslönerna och lämnat till landstingspolitikerna. Det gläder mig att någon gör något, samtidigt som jag känner mig lite dyster när jag tänker på den förmodligen lika dystra löneutvecklingen som ligger framför mig.

Ty att vår löneutvekling förmodligen kommer utvecklas med en i det närmaste evolutionär takt framöver är ett faktum. Och då syftar jag på biologisk evolution (den som gjorde att vi för 10 000 år sedan utvecklades till arten Homo sapiens sapiens) – alltså inte speciellt snabbt.

Det finns dock något fundamentalt här som vi sjuksköterskor behöver inse: löneutvecklingen hänger på oss själva. I ett samhälle där alla tjänster kan köpas, så köps också våra tjänster. Vi behöver inse att tiden då vårt yrke sågs som ett kall är förbi. Vi behöver inse att den tiden då ett års högskolestudier till specialistsjuksköterska bara räcker för att komma ikapp undersköterskorna i lönenivå, är förbi. Och vi behöver låta våra arbetsgivare inse att “näe, vi klarar oss inte utan våra sjuksköterskor”.

Jag fick aldrig skriva under uppropet i Stockholm, men om det finns någon arbetsgivare där ute som läser det här så har jag en sak att säga: 24 000 kronor i månaden, eller så drar jag till Norge!

Björn Eriksson
Sjuksköterskestudent

PS. Läs mer om uppropet i Stockholm här.