Hållbart i Holmsvattnet

Sara och Robin Sjöstedt drömde om en gård att forma till sin egen. Och i Holmsvattnet hittade de vad de letat efter. Med ett ständigt hållbart tänk har paret en långsiktig plan om att gå mot självhushållning. ”Målet är att båda två ska gå ner i arbetstid och ägna mer tid åt vår skog och mark istället. Och den möjligheten har vi här”, säger Robin.

När äldsta dottern Saga föddes hösten 2013 blev det trångt i lägenheten på Getberget i centrala Skellefteå och Sara och Robin började leta efter en större bostad. Hon drömde om en hästgård och han om att ha skog. Allt inom en halvtimme från stan var av intresse. De åkte på flera visningar och när de kom till den kuperade gården i Holmsvattnet, cirka tre mil söder om centrala Skellefteå, så sa det klick.
– När jag tog första steget ur bilen så stannade jag till. Det var så tyst. Då kände jag direkt att vi skulle titta närmare på det här, säger Sara.

Robin föll för läget och den 46 hektar stora skogen som tillsammans med gården bildar ett skifte.
– Huset, ladugården och maskinhallen var däremot inte vad vi hade tänkt oss, men allt går att forma eftersom. Allt går att lösa, säger Robin.

Byn Holmsvattnet har 17 året runt-boenden och ett 50-tal hus som används som sommarbostäder. Den tidigare ägaren till Sara och Robins hus hade ett tydligt krav på köparna – att de skulle bosätta sig i det. Robin och Sara konstaterade att det var deras avsikt och parterna kom överens.
– Andra spekulanter hade lagt högre bud, men de tänkte använda huset som sommarstuga så vi fick ner priset ganska mycket bara för att vi ville bo här och utveckla gården. Vår tanke har hela tiden varit att hitta en gård som vi kan forma under lång tid, säger Sara.

Familjen välkomnades till Holmsvattnet med öppna armar. Några grannar kom förbi med blommor och andra för att säga hej. För att få ansikten på alla i byn tog Sara och Robin snabbt chansen att vara värdar för ett av Holmsvattnets månadsmöten där byborna samlas för att prata om praktiska saker som berör dem alla.
– Vi har flera projekt där vi går ihop och gör gemensamma upphandlingar, vilket är bäst för alla. Till sommaren blir det klart med fiber i byn och några behöver hjälp att dra det ut till sin ö. Då blir det hela byns ansvar att försöka lösa det och ett helgjobb där alla hjälps åt, säger Robin.

Är det självklart för alla att det funkar så?
– Ja. Det är 17 fasta hushåll i byn och alla vill att de andra ska stanna kvar.

En blå traktor rullar fram på uppfarten och stannar framför ladugården. Det är Per Marklund som kommer för att hälsa på.
– Han har ett fruktansvärt bra minne och har berättelser om allt möjligt. Ibland stannar han så länge att man får säga åt honom att gå hem, säger Robin med ett skratt.

En halvtimme senare vrider Per om nyckeln i traktorn. Han sätter ner plogen och snöslungan i vägen och ett jättemoln av snö blåser ut över ängen utanför Sara och Robins köksfönster.
– Han vet att vår traktor är på lagning och då hjälper han oss att röja vägen. Gemenskapen i Holmsvattnet är fantastisk. Här delar vi samma lycka och olycka och vi kan prata om det, säger Sara som får medhåll av Robin:

– Alla hjälps åt på ett eller annat sätt och då spelar det ingen roll om man är 20 eller 80 år gammal. Möts vi i byn så stannar vi och hälsar. Och vi lånar traktorer, olja och virke av varandra. Man får en stor gemenskap på köpet när man bosätter sig så här, säger han.

Det tar 25 minuter att köra mellan Holmsvattnet och centrala Skellefteå där både Sara och Robin jobbar. I Sjöbotten lämnar de barnen på Sjöstugans förskola. Familjen samåker så ofta det går, men de är i behov av två bilar.
– När vi flyttade hit var vi medvetna om att det skulle bli en del körning och det gäller att planera med exempelvis veckohandling och matlista. Mycket är enklare om man bor i stan och vi skulle trivas där också, men vårt intresse att vara i skog och mark skulle ändå prägla vardagen. När vi bodde i stan så var vi aldrig hemma på helgerna. Antingen åkte vi till vår stuga eller till mina föräldrars gård i Västanbyn utanför Lövånger.

Sara ställer en kaffepress och ett fat med hallongrottor på köksbordet. Bredvid står dubbelsängen. Köket fungerar tillfälligt även som sovrum då hela övervåningen görs om. Döttrarna Saga och Iris, som hittills delat rum, ska nu få varsitt.
– Under tiden får hela familjen sova i köket. Som förr i tiden, säger Sara.

Sedan flytten till Holmsvattnet har det hänt mycket på gården. Sara och Robin har bland annat grävt ny vattenledning, byggt pannrum och renoverat badrummet och toaletten. Och i ladugården bygger de sadelkammare och omklädningsrum.
– Att vi gjorde en del av ladugården uppvärmd blev ett jättelyft. Vi bor i ett litet hus och behöver biutrymmena. Vi har diskuterat att bygga ut huset, men det är både och, säger Robin och Sara resonerar vidare:

– Hur stort ska man bo? I Stockholm kan det bo två vuxna och två barn i en tvåa på grund av att det är för dyrt att köpa något större och jag känner flera som tycker det är jobbigt att hålla ordning på sina stora hus. Vi städar vårt på en timme. Vi är intresserade av utemiljön och det är det vi fokuserar på. I huset äter och sover vi, säger hon.

De hjälper barnen på med overallerna och familjen kliver ut i den krispiga februariluften. På ängen utanför köksfönstret gnistrar ett tjockt snötäcke i solskenet och när Sara närmar sig det nybyggda lösdriftsstallet möts hon av hästarna Madonna och Lisa. Sara har ett långsiktigt mål att involvera dem i arbetet med gården.
– De kan till exempel dra hem träd, som vi sedan eldar för att få värme under den kalla vintern. De ska in i verksamheten på något sätt, men det får ta sin tid. Jag har ingen brådska med det, säger hon.

Parets hållbara tänk finns där hela tiden. Den del av lösdriftstaket som sluttar mot söder har Sara och Robin täckt med solceller som årligen genererar 6 200 kilowattimmar.
– Det är fantastiskt att man kan ta tillvara något som bara finns där, säger Sara.

Solcellerna är även ekonomiskt hållbara.
– All el som vi inte själva förbrukar går ut på elnätet och säljs till någon annan. På åtta–nio år har fått tillbaka pengarna som vi lagt ut på solcellerna och håller de i 25 år blir det åtminstone 15 år med ren vinst, säger Robin.

Båda två har jobbat 80 procent sedan Saga började förskolan. Sedan dess har hela familjen varit ledig tillsammans på onsdagar.
– Vi har kortvecka hela tiden, vilket är jätteroligt. Det är trevligt att kunna göra utflykter mitt i veckan, säger Sara.

Att ta en ledig dag mitt i veckan har inspirerat andra på arbetsplatsen att göra likadant.
– En av dem sa rakt ut att de hade valt att göra som oss. Jag har aldrig haft problem med kollegor, arbetsgivare eller arbetsledare när det gäller ledighet. Om de anställda mår bra så gör de ett bättre jobb, även om de jobbar 80 procent, säger Sara.

På insidan av en kökslucka sitter en handskriven lista över deras planer med huset och gården. En långsiktig plan som inte finns på print, men som finns där i tanken, är att förbereda gården för självhushållning.
– Här kan vi klara oss genom att odla vår mat och ha våra djur och det är något vi absolut vill testa i framtiden. Att medvetet välja mindre lön och istället ha mer fritid för att kunna engagera oss i vår skog och mar skulle vara härligt. Det vore fantastiskt att bara jobba tre dagar i veckan och den möjligheten har vi här. Hade vi bott i en nybyggd villa mitt i stan så hade vi nog behövt jobba heltid båda två för att klara det ekonomiskt, säger Robin.

– Jag växte upp på en gård där vi hade djur och det är jag glad för. Det är inte säkert att Saga och Iris alltid kommer tycka det är kul, men jag tycker det är roligt att de får veta vad jorden kan ge och hur viktig solen är. Att allt hänger ihop, säger Sara.

Fakta, Sara och Robin Sjöstedt

Familj: Barnen Saga, 5 år, och Iris, 3 år.
Bor: På en gård i byn Holmsvattnet.
Yrken: Sara är distributionselektriker på Energiservice och Robin mätingenjör på Skellefteå Kraft.