​En stor förlust för alla om det kustnära fisket försvinner

När vi pratar mat från jordbruket är det närproducerat som gäller. Konsumenter efterfrågar kvalitet, vill veta var maten är producerad, på vilket sätt och gärna av vem. Helst ska biffen komma från granngården, det upplever vi som en kvalitetsstämpel, och närproducerat har gått om ekologiskt som förstahandsval. Många är dessutom beredda att betala mer för den lokalproducerade maten. Men för fisken är det snarare tvärtom. Livsmedelsakademin och Marint centrum i Simrishamn har under de senaste två åren arbetat för att handlare, krögare och konsumenter ska få upp ögonen för det kustnära fisket, innan det är för sent.

När det gäller fisk går många efter miljömärkning, men denna märkning fungerar inte för det kustnära fisket. Främst beror det på att det är en dyr och komplicerad process att bli certifierad. De stora certifieringarna för hållbarhet är bra för den globala utvecklingen mot mer hållbart fiske, men de utgår från att fisket sker på samma sätt av alla båtar. Deras regelverk är inte anpassade efter kustfisket som är lokalt, som använder båtar och redskap som fungerar på just de platser där man fiskar och som handlar med relativt små volymer. Det är helt enkelt svårt att passa in ett lokalt, kustnära fiske i en mall som är skapad för stora fiskeflottor.

Ofta nöjer vi oss med att fisken har någon form av märkning, men tänker inte på var den kommer från, hur långt den har färdats eller hur färsk den är innan den når vår tallrik. Faktum är att många av oss inte ens kan avgöra om fisken är riktigt färsk eller inte. Och långt ifrån alla vet om att fångstzon 27, där fisken vi äter ofta är fiskad, sträcker sig från Norra ishavet till södra Portugal. Eller att fiskeflottan som håller till där ofta har varit ute en vecka eller mer innan fisken landas. Vi har heller ingen aning vem som har fiskat den fisk vi äter. Jämför detta med det lokala kustfisket, där fisken landas samma dag som den fångas, och där fisket sker i vattnen runt våra egna kuster.

Vårt stora fokus på märkningar i fiskdisken resulterar i att fisk från det kustnära fisket blir bortvald, trots att många av oss vill äta mat som är just lokal. Det gör lönsamheten lägre för lokala fiskare. Utöver detta faktum har de kustnära yrkesfiskarna så svåra arbetsvillkor just nu att den närfångade fisken riskerar att bli en bristvara. I två rapporter har forskare på Sveriges lantbruksuniversitet och Göteborgs universitet helt nyligen målat fram ett kustfiske med betydande utmaningar. I de flesta fall är kustfisket olönsamt. Därför är det inte konstigt att 67 % av de svenska kustfiskarna hösten 2019 sa att de planerade att sluta eller hade slutat fiska. Problemen för dem är bland annat ogynnsamma kvotfördelningssystem, stora säl- och skarvpopulationer som plockar stora delar av fångsten ur fiskarnas garn och överlag går hårt åt fiskbestånden, ett stopp för torskfiske i vissa områden, effekterna av Covid-19 samt kraftigt sjunkande priser på marknaden. Nu i sommar är det också ett utökat sillfiskestopp i södra Östersjön. Samtidigt som vi vill köpa lokalt och hållbart producerad mat, står vi inför en reell risk att det snart inte kommer finnas några skånska fiskare kvar.

Det kustnära fisket är hållbart ur många aspekter

De fiskare som bor och verkar regionalt är beroende av att det finns fisk i deras hemmavatten och drar därför inte upp mer än vad havet klarar av. De använder skonsamma fiskemetoder och har möjlighet att kunna fiska efter säsong. Därmed har deras fiskande en jämförelsevis liten påverkan på fiskbestånden. Kustfisket levererar kvalitet, före mängd. För att kunna göra detta måste fisken landas varje dag. Kustfiskarna är också ovärderliga som observatörer av havsmiljön, och bidrar ofta i miljöarbetet genom att exempelvis samla in spökgarn och plast. Skånska yrkesfiskare har tillsammans dragit upp 156 ton, eller 400 kilometer, spökgarn i Öresund och Hanöbukten de senaste 20 åren.

En konkurrenskraftig regional fiskenäring bidrar till levande hamnar i fiskelägena, som gör orterna mer attraktiva att besöka och bo i. En kustfiskare sysselsätter flera personer i land - någon som tar emot fisken, någon som hanterar och filéar, en annan som förädlar fisken, ytterligare en person som kör ut den till butiker och restauranger där den säljs eller tillagas av butikspersonal och kockar. Utöver detta skapas sysselsättning kopplat till underhåll och utveckling av båtarna, på varv, verkstäder och så vidare.

Fisket har genom historien präglat Österlens och övriga Skånes kuster och landsbygd. Människor har alltid fascinerats av havet och dragits till fiskehamnarnas liv och rörelse. Båda dessa element har höga värden för besöksnäringen, vilket syns tydligt i kustsamhällen som Smögen och Kungshamn på västkusten. Men i Skåne är dessa kulturella värden på väg att gå förlorade.

Våra lokala fiskare är de som envist finns kvar år efter år och vårdar den resurs som finns.

Vill vi fortsätta kunna köpa färsk fisk och ha ett levande kustfiske, behöver vi alla agera på det sätt vi kan, innan det är för sent. Inte minst är detta viktigt under rådande pandemi, då efterfrågan från restauranger har minskat kraftigt. Som konsument kan du:

• Gå efter kvalitet och färskhet, detta är viktigare än märkning.
• Äta fisk som är i säsong – då är den som godast och fisket har liten påverkan på beståndet.
• Vara beredda att betala mer för den färska fisken från den lokala fiskaren.
• Fråga efter lokalt fångad fisk, och välja den lokala skrubban framför den odlade laxen på restaurangen, om båda alternativen finns.

För oss borde det vara lika självklart att fråga efter fisk från det kustnära fisket som att köpa svenskt eller skånskt kött. Vi som månar om kvalitet, hållbarhet och levande kustsamhällen borde rusa efter skrubbskädda i maj när den kommer i säsong, precis som vi suktar efter den första sparrisen.

Välj en fisk från något av smultronställena till havs, runt de skånska kusterna, och bidra till att rädda det skånska kustfisket.