Anna Törner: Kalasjnikovs i ny skepnad

Min enda konkreta kunskap om Satansverserna är att de givit upphov till uttrycket rondellhundar. Jag erkänner också villigt och utan skam att jag inte vet om jag läst fransk samtidslitteratur. Sannolikt inte. Ganska ofta ligger jag rätt ut på soffan, och denna vecka när jag är förkyld streamar jag "Dopesick", ett dokudrama som beskriver den amerikanska opioidkrisen.

Förvånande ofta överträffar verkligheten dikten. Vid sidan av Netflixserien ”Narcos”, som beskriver Escobars kartellverksamhet i Colombia, har jag nog inte sett något läskigare med vinkeln profithunger kopplat till droger utan hänsyn till mänskligt liv. Och den som tror att Regulatory Affairs, farmakokinetik och statistik inte kan vara huvudingredienser i en rafflade thriller; tänk igen.

De flesta av oss känner historiens yttre ramar; slirig marknadsföring av Oxycontin (ett opioidderivat, släkt med morfin) för behandling av primärt svåra smärttillstånd, har lett till en opioidepidemi i USA som fortfarande beräknas skörda nästan 100 000 människoliv årligen. Detta långt efter att de flesta fakta ligger på bordet och vi vet vad som gick fel. Varför såg vi bara den sliriga marknadsföringen i USA och inte i till exempel närliggande Kanada eller i Europa?

Paus och trumvirvel.

Jo, den viktigaste orsaken är den mindre strikta produktbeskrivning (label) man lyckades få igenom hos det amerikanska läkemedelsverket FDA. Den beskriver hur och när läkemedlet får och ska användas. Riskerna för läkemedelsberoende tonades ner och öppnade vägen för en mer aggressiv marknadsföring och användning vid också moderata smärttillstånd.

Nu är ju inte FDA i regel mer släpphänta än europeiska myndigheter, historien är mer komplicerad än så. I stället för att ensidigt fokusera på den profithungriga läkemedelsindustrin så visar filmatiseringen på det komplexa samspelet mellan industri, myndigheter, patientorganisationer och den medicinska professionen.

Där Escobar drar fram sina Kalasjnikovs så arbetade det aktuella läkemedelsbolaget med långt mer sofistikerade vapen. På många sätt än mer förrädiska eftersom de maskerats som vetenskap. Bristande 12-timmarseffekt och toleransutveckling, ett känt fenomen för opiater, förklarades som ”break-through pain” och den stående rekommendationen var att höja dosen. Ett helt nytt uttryck myntades: ”pseudo-addiction”. Uttrycket användes för att förklara abstinenssymptom som bristande effekt och symtomen skulle behandlas med, ja du gissar rätt, ytterligare doshöjningar. Lägg till loglinjära skalor och farmakokinetiska diskussioner för att skapa perfekta dimridåer.

Europa har skonats från opioidepidemin, tack vare europeiska regulatoriska myndigheter som höll emot. På 1960-talet var situationen omvänd. Läkaren Frances Kelsey på FDA vägrade godkänna talidomid (Neurosedyn ®) och USA undgick att tusentals barn föddes med fosterskador i form av manglande armar och ben, men även andra missbildningar. Hon fick år 1962 medalj av president Kennedy för sitt civilkurage.

Life science är en fantastisk bransch som verkligen gör skillnad för människor, men det är i samarbete med regulatoriska myndigheter och den medicinska professionen som magi skapas.