Framtidsforskning - Nattsvarta profetior och vild teknikoptimism

Det har funnits framtidsforskare i alla år – redan i antiken. Experter som har siat om hur samhället och världen kommer att gestalta sig. Men blev det som de trodde? Nja, inte så ofta, menar historikern och vetenskapsjournalisten Henrik Höjer.

– De flesta profetior är allt för pessimistiska. Däremot har det ofta funnits en stor tilltro till den tekniska utvecklingen.

Rullande transportband istället för trottoarer, engångskläder av cellulosabas och flygplan som startar och landar vertikalt. Under årens gång har det funnits gott om idéer kring samhällets framtida utveckling – inte minst den tekniska.

– Vi läser ofta om olika framtidsspaningar. Däremot hör vi sällan hur det har gått, så jag blev nyfiken och började gräva i detta, säger Henrik Höjer, historiker och redaktör på den populärvetenskapliga tidningen Forskning & Framsteg.

Resultatet blev en lång rad artiklar och föredrag om framtidsforskning och huruvida spaningarna slagit in eller inte.

– Det som främst slagit mig är att prognoserna ofta blandar nattsvart pessimism med en vildvuxen teknikoptimism. Vi ser också att de forskare som tittar långt fram i tiden – 20, 30, 40 år framåt – ofta har helt uppåt väggarna fel.

Till exempel slog de flesta stora samhälleliga förändringar som experterna förutspådde under 1960-talet aldrig in. Inte heller många av de tekniska uppfinningarna. På den tiden var framtidsforskning ”på modet” och i boken ”Sverige år 2000. 24 framtidsforskare om morgondagens samhälle” från 1969 kan vi bland annat läsa att vi vid millennieskiftet skulle ha eluppvärmda motorvägar för att slippa snö och halka, foster skulle kunna få en intelligensspruta som höjde dess framtida IQ med 50 procent och vi skulle ha fabriker på havsbotten.

Idag vet vi att profetiorna aldrig slog in och troligtvis aldrig heller kommer att göra det. Detta trots att experterna i boken framhärdade att deras prognoser var baserade på etablerad vetenskap.

Men det gjordes också spaningar som kom att stämma – i all fall på ett ungefär. Till exempel trodde några av experterna i boken att datorerna skulle prägla våra liv år 2000, att vi skulle ha bildskärmstelefoner kopplade till en dator och att pengar skulle vara sällsynta på grund av att vi istället använde bank-id vid våra inköp.

– Hur datoriseringen skulle gå till var dock rätt vagt formulerat, men forskarna hade ändå en del rätt. Till exempel är en skiss på en robotgräsklippare från 1970-talet slående lik de robotar vi kan se i några av våra trädgårdar idag.

– Däremot tittade experterna sällan på de sociala konsekvenserna av teknikutvecklingen. Ytterst få förutsåg hur sociala medier helt skulle komma att dominera vår vardag, framför allt bland yngre personer. Och ännu färre tänkte på de sociala mediernas avigsidor, som bristande integritet, mobbning och trakasserier.

Något som är mycket påtagligt är att framtidsforskningen generellt sett alltid varit mycket pessimistisk – i alla tider, menar Henrik Höjer. Det har funnits gott om domedagsprofetior genom åren.

På slutet av 1700-talet presenterade Thomas Robert Malthus en teori om att överbefolkning skulle bli ett stort problem. Befolkningen skulle bli större än tillgången på livsmedel, vilket i sin tur skulle leda till en svältkatastrof. Och 1970 kom ”Domedagsboken” av den ansedda vetenskapsjournalisten Gordon Rattray Taylor. Där frågade han sig om jorden ens kommer att vara beboelig år 2000 på grund av allt från försämrad vattenförsörjning och miljögifter till överbefolkning och syrebrist.

Även ekonomiprofessorn Robert L. Heilbroner var under samma tid djupt skeptisk till utvecklingen. Hans botemedel för att hindra en katastrof var att omedelbart stoppa den industriella tillväxten och överge den moderna tekniken.

Svenska framtidsforskare hängde också på denna tidsperiods klagosång och misstro.

– Vi svenskar trodde bland annat att risken för ett kärnvapenkrig före år 2000 var över 20 procent. Mänskligheten hade alltså sämre odds än vid en rysk roulette.

En orsak till pessimismen, tror Henrik Höjer, är att våra medier är så upptagna med att rapportera om katastrofer och problem att man inte ser alla positiva trender och framsteg som sker i vår värld.

– Jag tror att människan är rätt pessimistisk ”i default”. Vi har negativismen i generna och har därför lättare att ta till oss de negativa rubrikerna.

Men som tur är har få av alla dystra profetior slagit in, konstaterar han.

– Visst har experterna rätt ibland. Men de har oftare fel. Framför allt de som är mest pessimistiska. Och särskilt när de tittar flera decennier fram i tiden.

Dagens framtidsforskare är dock försiktigare i sina spaningar. Många har lärt sig att det är svårt att med bekvämlighet sia längre än cirka 6-12 månader fram i tiden. Längre fram än så är svårt att förutse.

– För vem kunde för bara något år sedan ha tro att Ryssland skulle erövra Krimhalvön, att Socialdemokraterna skulle bedriva en flyktingpolitik som liknar Sverigedemokraternas

och att Islamiska Statens kalifat fortfarande skulle bestå efter två år?

– Det visar hur oförutsägbar världen ändå är. Vi kan göra konsekvensanalyser för framtiden, men knappast prognoser som räcker mer än några enstaka år.

Dessutom kan man fråga sig om experterna egentligen är så mycket bättre på att sia om framtiden än ”vanligt folk”. Henrik Höjer har recenserat boken ”Superforecasting” av Philip Tetlocks och Dan Gardners, där forskarna testade ett tusental vanliga amerikaners förmåga att bedöma frågor om den nära framtiden.

– De fann att några var betydligt bättre än slumpen. Och framgång berodde inte bara på intelligens, skicklighet i statistik eller omfattande nyhetskonsumtion. De som var riktigt bra var även ödmjuka personer med förmåga att ändra ståndpunkt när nya fakta förändrar världen.

– En annan lärdom är att vi bör begära fler kontrollerbara förutsägelser med en tidsram av de forskare och experter som gör prognoser. Ska vi lära oss något så bör vi kunna bedöma experternas utsagor efter hand – att sätta ”evidens före eminens”, som någon uttryckte det, skriver Henrik Höjer.

Text: Pia Runfors

Publicerad i Samhällsbyggaren nr 3 2016