Bostadsbristen beror på bristande politisk analys, säger Lennart Weiss på Veidekke

Gör om. Och gör rätt.
För Veidekkes Lennart Weiss är den svenska bostadsbristen inget mysterium.
– Fel vägval har gjort nya bostäder mycket svåra att finansiera, säger han.

Veidekkes ”kommersiella direktör” förespråkar därför en ny och omvälvande bostadspolitik.

– Enligt norsk förlaga och med det ägda boendet som bas, säger han.

Men vi kommer dit.

Först något om varför vi hamnat i ett läge där lejonparten av Sveriges kommuner har brist på bostäder.

– Enligt min mening beror det på att vi inte ens idag till fullo förstått systemskiftet i början av 90-talet. Då gick vi från en statligt sammanhållen social bostadspolitik till att avskaffa de statliga subventionerna. Subventionspolitiken var givetvis vid vägs ände. Problemet är att man inte ersatte det gamla med något nytt, säger han.

Lennart Weiss menar att det är fel att se på räntebidragen som den gamla sociala bostadspolitikens kärna. Istället handlade det om att det egna kapital som ett hushåll eller företag i dag måste låna på banken tidigare tillhandahölls av staten, till låg och garanterad ränta.

– När systemet avskaffades lämnade politiken utan djupare analys ansvaret för bostädernas finansiering till hushållen. Påföljden blev att byggandet störtdök, inte minst då det gäller hyresrätter. Självklart ökade också hushållens skuldsättning successivt. Idag är jag mäkta förvånad över att alla är så förvånade över det, men det understryker ju min tes om att analysen saknades, säger Lennart Weiss.

I en parallell process förändrades de allmännyttiga kommunala bolagens ställning och 2010 försvann de sista resterna av ett socialt uppdrag. Numera råder affärsmässiga avkastningskrav och förbud mot subventionerade hyror.

– Det är bostadsfrågans nya ramvillkor. Tillgången på kapital är bostadsbyggandets blodomlopp. Stryps flödet dör patienten. Bostadsbyggandet styrs av finansiella faktorer, framför allt att hushållen har möjlighet att efterfråga. Restriktioner som bolånetak eller tvångsamorteringar minskar självklart bostadsbyggandet, säger han.

Och en minskad efterfrågan på ”ägda” bostäder kan inte mer än marginellt kompenseras av fler hyresrätter, menar Lennart Weiss, då varken kommunala eller privata bolag förfogar över det kapital som krävs.

– Tankarna kring att kraftigt öka utbudet av hyresrätter, framför allt för de resurssvaga hushållen, har stora svagheter. Ges inte tunga subventioner så är hyresrätten en avsevärt dyrare boendeform än ägda bostäder på grund av att en fastighetsägare måste få betalt för sin finansiella risk.

Lennart Weiss menar alltså att verkligheten har hunnit ikapp oss – visserligen med 25 års fördröjning.

Men lösningen finns redan - på andra sidan kölen.

I Norge är ägande- och bostadsrätter den dominerande bostadsformen. Till skillnad från Sverige avstod norrmännen från att bygga en stor offentlig hyresrättssektor. Att varje familj skulle äga sitt eget hem blev en stor ideologisk fråga efter andra världskriget.

– Eget ägande är idag en fundamental princip och det finns en önskan om att stötta hushållen, också ungdomar och de socialt svaga, över till ägarmarknaden, säger Lennart Weiss.

Den norska ägarvänliga politiken har kommit till uttryck som direkta statliga stöd via Husbanken, till exempel kommunala startlån, subventioner som syftar till att få in förstagångsköpare på bostadsmarknaden, bostadsbidrag till personer med låga inkomster och så kallade grunnlån, som både professionella aktörer, kommuner och privatpersoner kan söka.

– Husbanken är det centrala organet för att uppnå de bostadspolitiska målen, men den kompletteras av en rad andra åtgärder som till exempel skatteavdrag för lån och skattefrihet för försäljning. Det viktigaste är att man i Norge lyckats bygga en spar- och amorteringskultur, så trots att Norge idag har den högsta andelen ägt boende i Europa, drygt 8 av 10 äger sitt boende, är hushållens skuldsättning inte högre än i Sverige, säger Lennart Weiss, som understryker att många av de norska verktygen är direkt applicerbara på Sverige.

– Den norska modellen är enligt mitt sätt att se det en långsiktig lösning på den gordiska knuten vår bostadspolitik blivit, säger Lennart Weiss, som i väntan på ett alexanderhugg kan tänka sig att ge kommunerna ett tydligare ansvar för att alla kommuninvånare har någonstans att bo.

– Det kräver förvisso ökade ekonomiska resurser. Men jag är inte främmande för en kommunal inkomstskatt. En sådan skulle också ge kommunerna ett tydligt incitament att öka byggandet.

Samtidigt borde nog vissa frågor lyftas från kommunernas bord, för att öka bostadsbyggandet i de kommuner som bygger väldigt lite trots väldigt stor efterfrågan.
– Staten borde kunna beordra kommunerna bygga. Hela idén om det kommunala självstyret utgår ifrån att kommunpolitikerna tar ett ansvar för helheten. Om de inte klarar det på grund av till exempel lokala opinioner måste en annan nivå kunna ta ifrån kommunerna planmonopolet, säger Lennart Weiss.

Men det räcker inte. Till syvende og sidst krävs ändå ett helhetsgrepp.

– För att komma till rätta med bostadskrisen behövs det en stor blocköverskridande uppgörelse med fler ingredienser. De borgerliga måste ge upp motståndet mot fastighetsskatten och Socialdemokraterna måste gå med på att reformera hyressättningssystemet. Och varför inte låna in ett beprövat system från broderfolket?

Text: Patric Elmén

Publicerad i Samhällsbyggaren nr 2 2016