Röda Korset kräver mer resurser till traumavården

Tiotusentals människor i Sverige bär på obearbetade tortyr- och krigstrauman. Mer resurser till traumavården krav från Röda Korset i debattartikel, som publiceras i Sydsvenskan på söndagen. Ungefär en tredjedel av alla som får uppehållstillstånd i Sverige lider av svåra trauman, orsakade av krig och tortyr. Bara ett fåtal får den hjälp de behöver, resten riskerar att hamna i en ond cirkel där tidigare erfarenheter sätter stopp för både integration och språkinlärning - alltså själva grunden för att kunna fungera i det svenska samhället. Många slussas också runt mellan olika vårdinrättningar utan att få någon egentlig hjälp. Vårdkostnaderna för denna grupp växer, precis som deras medicinförråd, men resultaten uteblir. Detta förhållningssätt är förkastligt - både ur mänskligt och samhällsekonomiskt perspektiv. Att inte avsätta resurser för en långsiktig, terapeutisk behandling är inte bara ett svek mot de drabbade, det är också ett brott mot FN:s tortyrkonvention. Genom att ratificera konventionen har Sverige åtagit sig att hjälpa tortyroffer att få upprättelse och rehabilitering. Under förra året behandlade Röda Korset cirka 900 krigs- och tortyrskadade vid våra fem center runt om i landet: Malmö, Stockholm, Uppsala, Skövde och Falun. Dessa 900 patienter utgör dock bara en rännil av alla dem som är i behov av vård. Uppskattningsvis bär tiotusentals människor i det svenska samhället på obearbetade tortyr- och krigstrauman. Det är därför viktigt att avsätta resurser för information, utbildning och behandling av dessa människor, även inom den allmänna psykiatrin och primärvården. Vidare måste staten vara huvudgarant för att flyktingar och asylsökande med behov av specialistvård får en likvärdig behandling, oavsett var i landet de bor. Att asylprocessen har negativ inverkan på den psykiska hälsan är en erfarenhet som gjorts vid alla våra center. För även om traumat uppstod i den asylsökandes hemland kan den svenska asylprocessen oomtvistligt bidra till att göra redan sjuka människor ännu sjukare. Så samtidigt som vi välkomnar migrationsminister Barbro Holmbergs senaste initiativ, att kraftsamla kring problematiken med apati bland asylsökande barn, måste resurser avsättas även för de vuxna - barnens föräldrar. En snabb första hälsoundersökning av alla nyanlända, gjord av personal som kan bedöma trauma och behovet av traumabehandling, kan bidra till att färre går ned sig i väntan på besked. Varje asylsökande bör dessutom, tidigt i ansökningsprocessen, få tydlig information om vilka rättsregler som gäller och hur själva processen kommer att se ut. De bör sedan, kontinuerligt, få information om vad som händer med deras ärende. De som fått uppehållstillstånd måste också ges ökad möjlighet till avlönat praktikarbete. Att inte kunna - eller få - arbeta är nämligen ett stort problem för många i den här gruppen. Att förlora sin identitet som familjeförsörjare innebär minskad självrespekt och värdighet, något som också undergräver den psykiska hälsan. En annan speciellt utsatt grupp bland våra patienter är de våldtagna kvinnorna, många med ursprung i länder där systematiska våldtäkter varit en del i krigföringen. Kvinnorna, som våldtagits på de mest brutala och förnedrande sätt, riskerar dessutom att utestängas från sin familj om någon skulle få reda på vad de tvingats utstå. Svenska myndigheter och lagstiftare bör ta större hänsyn till dessa kvinnors situation, inte minst då FN-tribunalen i Haag bedömer våldtäkter som krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Men är det då möjligt för torterade och krigsskadade människor att gå vidare i livet? Ja, trots alla svåra kränkningar de fått utstå har vi genom åren sett många exempel på hur människor rest sig och åter tagit kommandot över sina liv. Att återskapa grundtilliten och få tillbaka framtidstron hör till de svåraste stegen i den processen. Men genom att visa att det svenska samhällets resurser finns till också för dem, genom att lyssna på dem och ta dem på allvar, kan vi bidra till att återupprätta deras människovärde. BARBRO O'CONNOR BIRGER PERSSON EVA-MARIA LINDSTRÖM