MÅ BÄTTRE TILL KROPP & SJÄL: Homeopati en energimedicin med en helhets syn

Må bättre till kropp & själ: Homeopati en energimedicin med en helhets syn

Homeopatin utvecklades och gavs en vetenskaplig grund av tysken Samuel Hahnemann. Han var son till en fattig porslins målare och en mycket begåvad person, som bland annat kunde tala och skriva hela åtta språk. Efter sin läkarexamen i Leipzig blev han snabbt berömd och betraktades på den tiden som en av Tysklands mest framstående läkare.

Han utförde ett stort arbete med att dokumentera en mängd olika medels inverkan på människokroppen och samlade under åren ett stort antal av grupper av frivilliga medhjälpare. På dessa testade han medel och noterade mycket noggrant hur de blev påverkade av dessa. Han kallade detta för "prövningar" av olika ämnen, dvs ett ämne gavs till ett antal friska personer av båda könen i upprepade doser i liten mängd.

Genom att föra anteckningar över alla symtom och indikationer som dessa personer upplevde, byggde han upp en Materia Medica (homeopatisk farmakopé), där han samlade alla symtom och karaktärsdrag som visat sig på dessa friska människor. Denna farmakopé kom sedan att omfatta en enorm samling av noggranna observationer som kunde användas för att identifiera liknande hos en sjuk person. Och på så sätt ge vägledning om vilket medel som behövde intas för att finna lindring och bot.

Med denna Materia Medica som grund började han därefter ordinera det medel som vid prövningar hade framkallat samma symtom som den som den sjuke uppvisade. Han fick så småningom den erfarenheten att en liten outspädd dos av det indikerade medlet ofta gav en förstförsämring innan förbättringen inträdde. Genom att späda ut medlen och samtidigt utsätta dem för kraftig skakning, fann han att den så kallade förstförsämringen blev mycket mindre. Denna metod kallade han senare för potensering.

Hahnemann publicerade sina tankegångar och erfarenheter i en skrift han kallade för Organon. Där redogjorde han för sin teori att det i människan finns en balanserande mekanism, som håller denne frisk trots alla av livets psykiska och fysiska påfrestningar. Detta under förutsättning att de inte blev för starka och/eller långvariga, samt att den balanserande mekanismen (vitalkraften) inte försvagades allt för mycket.

Hippokrates hade lagt märke till att "sjukdom kunde elimineras genom medel som framkallade liknande symtom", men det var Hahnemann som nästan 2000 år senare återupptäckte detta och utvecklade en ny behandlingsmetod.

Uppfattningen att kroppen själv skulle kunna stödjas i sin egna ansträngningar med att häva den rubbning eller störning som orsakat sjukdom, må ha förefallit löjlig och knappt värd vidare uppmärksamhet för Hahnemanns generation. Men idag är den emellertid inte alls så absurd med vår nuvarande kunskap om immunologi, allergi, molekylärbiologi och partikelfysik.

Men även i andra sammahang har Hahnemanns teorier varit före sin tid. Han framförde att sjukdom i de flesta fall inte bara är en lokal fysisk åkomma, utan omfattas av hela systemet. Lokala symtom är bara yttre och synliga tecken på inre funktionsrubbningar. Många så kallade akuta sjukdomar är inte annat än ett uppflammande eller en försämring av en redan kronisk åkomma. I konsekvens med detta hävdar han att man måste ta hänsyn till hela människan och inte bara till de synliga symtomen vid behandling.