Ny avhandling om behandling av kranskärlssjukdom

Kristina Hambraeus, disputerade i Uppsala i november med sin avhandling om behandling av kranskärlssjukdom. Kristina är verksam vid hjärtavdelningen (kardiologen) vid Falu lasarett.

Behandlingen av kranskärlssjukdom i Sverige håller hög kvalitet, men sjukdomen är kronisk och patienter med avancerad kranskärlssjukdom löper stor risk att drabbas på nytt. Långtidsbehandlingen efter hjärtinfarkt är därför viktig, och den kan bli bättre. Det kan ske genom noggrannare uppföljning och justering av mediciner och deltagande i efterbehandlingsprogram med fysisk träning. Genom att ta reda på och utgå ifrån vad patienterna själva tänker om sin sjukdom kan man också bli bättre på att förmedla till patienterna hur viktigt det är med en hälsosam livsstil för att förebygga nya hjärtinfarkter, så sammanfattar Kristina Hambraeus sin avhandling.
Kristina Hambraeus är verksam som läkare vid kardiologen (hjärtavdelningen), Falu lasarett och hon disputerade i Uppsala den 13 november med sin avhandling.

En längre sammanfattning av hennes avhandling kan läsas här:

Kateterburen behandling och långtidsbehandling av kranskärlssjukdom

Kranskärlssjukdom, d.v.s. kärlkramp eller hjärtinfarkt, är vanligaste dödsorsaken i Sverige. Sjukdomen orsakas av inlagringar i kärlväggen i hjärtats kranskärl. Riskfaktorer som bidrar till insjuknande i kranskärlssjukdom är förhöjda blodfetter, rökning, högt blodtryck, diabetes, bukfetma, psykosociala faktorer, ohälsosamma matvanor och fysisk inaktivitet. Dessa riskfaktorer är påverkbara och de flesta fall av sjukdomen skulle därför kunna förebyggas.

Syftet med den här avhandlingen var att undersöka olika aspekter av vård för kranskärlssjukdom i Sverige: ballongvidgning och insättande av stent i kranskärlen via katetrar, samt långtidsbehandling.

Symptomgivande kranskärlssjukdom kan behandlas med kateterburna ingrepp i kranskärlen med ballongvidgning och insättande av stent. Det är allvarligare att ha förträngningar i flera kärl samtidigt. Man kan i sådana fall antingen behandla alla förträngningar, eller välja ut de som man tror ger mest besvär. Tidigare forskning har inte entydigt visat vilken av dessa strategier som är bäst. För att studera patienter som hade förträngningar i flera kärl samtidigt använde vi data från det nationella kvalitetsregistret för kranskärlsröntgen och ballongvidgning för en observationsstudie av drygt 20 000 patienter. Vi fann att så många som en tredjedel av patienterna i studien, som genomgick inkomplett behandling med ballongvidgning och stent, drabbades av död, hjärtinfarkt eller behov av ett nytt kranskärlsingrepp under det första året efter behandlingen. Risken var lägre för patienter som genomgått komplett behandling.

Långtidsbehandling som man sätter in efter att man konstaterat kranskärlssjukdom är viktig för att förebygga nya sjukdomsfall. Den innefattar läkemedel för att sänka blodtrycket, sänka blodfetterna och förhindra blodproppar, men också livsstilsförändringar, såsom rökstopp, träning och hälsosamma matvanor. I Sverige finns unik tillgång till register som kan ge svar på hur väl vården följer de behandlingsrekommendationer som finns, men det har inte tidigare funnits något kvalitetsregister för långtidsbehandling och uppföljning efter hjärtinfarkt. För att kunna studera detta byggde vi upp en uppföljningsdel (SEPHIA, sekundärprevention efter HIA-vård) till det nationella kvalitetsregistret för hjärtsjukdom, SWEDEHEART. Data på fler än 50 000 patienter ingick i studien. Vi fann att det fortfarande finns utrymme för förbättring när det gäller att nå målvärden för blodtryck, kolesterol, rökfrihet och deltagande i träningsprogram efter hjärtinfarkt. De flesta patienterna hade inga symtom i form av kärlkramp eller andnöd vid återbesöken, men det var vanligt att man behövde läggas in på sjukhus igen under det första året efter hjärtinfarkten. I ett arbete kunde vi konstatera att det var ovanligt att man intensifierade blodfettssänkande läkemedelsbehandling trots att patienterna inte hade nått målvärden för blodfetter.

I samarbete med patientföreningen, Riksförbundet HjärtLung, genomförde vi också en enkätstudie till drygt 1000 patienter för att få kunskap om hur patienterna uppfattade kranskärlssjukdomen, och den information som gavs av vårdpersonal i samband med ballongvidgning i kranskärlen. Enkätsvaren visade att patienter som genomgått ballongvidgning ofta ansåg att sjukdomen var orsakad av faktorer som inte går att påverka, såsom ålder eller ärftliga faktorer, medan färre ansåg att den var orsakad av påverkbara faktorer som tobaksvanor, motionsvanor eller matvanor. Många var osäkra på betydelsen av livsstilsförändringar efter behandlingen, och färre än hälften hade anammat hälsosamma levnadsvanor.

Sammanfattningsvis visar avhandlingen att långtidsbehandlingen efter en hjärtinfarkt fortfarande kan bli bättre i Sverige när det gäller att nå målvärden för viktiga riskfaktorer. Det kan ske genom noggrannare uppföljning och justering av mediciner och ökat deltagande i efterbehandlingsprogram med fysisk träning. Genom att ta reda på och utgå ifrån vad patienterna själva tänker om sin sjukdom kan man också bli bättre på att förmedla till patienterna hur viktigt det är med en hälsosam livsstil för att förebygga ny hjärthändelser. Ytterligare studier behövs för att ta reda på om komplett behandling är bästa strategin för att förbättra prognosen för patienter med förträngningar i flera kärl.